Avskrift ur några Sockenstämmoprotokoll från slutet av 1700-talet och första halvan av 1800-talet. Dessa protokoll beskriver både det maktstruktur, armod och överdåd som rådde i socknen. Samtliga sockenprotokoll från den här tiden lånades hem när föreningen var nybildad i syfte att utröna äganderätten till sockenmagasinet vid kyrkan och fastställa om det var en tiondebod eller socken magasin. Det är ett sockenmagasin som enligt den tidens förordningar byggdes och förvaltades av socknen för att fungera som en bank för spannmål. Sockenmännen levererade in säd på hösten och kunde ta ut ”sin” mängd på våren eller säd kunde säljas till den som behövde utsäde. Urval och avskrift, Rune Kindbom.
Sockenstämmo Protokoll hollit i Häggums kyrka 30 sept 1792, af ståndspersoner Löjtnanten Välb. Hr Zack. Åkerfält qvartermästaren S G Reuter jämte sockenmännen.
§ VIIIa
Efterfrågades om kortspel af ungdomen öfvas och om lekstufvår bruklige i församlingen till det förra svarades Nej, och till senare att det allena vissa årstider brukades, härvid fick pastor tillfälle tilltala husfäderne med 5 mos, kap. 6 v 7. Du skall skärpa lagen inom hemmet och visa ovilkorligt pligt, att ej allena sabbatsdagen sysselsätta sine barn och tjenstefolk med Gudaktighetsöfningar, utan och tillholla dem till daglig bön, samt sent och tida med kärlek och sagtmod föreholla dem Guds råd om deras frälsning och salighet så med Guds hjälp lusten till att löpa galen i lek och dans förgår hos en ungdom, som alla stunder väntar Herrens och Frälsarens stora uppenbarelsedag. Huren hvar och en husfader fullgivit denna sin öma pligt sade kyrkoherden sig skola vid instundande Husförhören undersöka.
Cacharias Nordfelt Petter Jönsson i Allmänningen Anders Andersson i Håkan Uddsg.
In fidem Thure Ljunggren Pastor
Protokollet uplästes och vidkändes 18 sönd. Efter Trim E. 7 Oct. 1791, intygar Th Ljunggren Pastor
Protokollsutdrag år 1795 d. 10 maj
§ 2
Angående Socken Magasinet hade Hr Hovrätts Commisarien Elfman sig även skrifteligen utlåtit att dess förvaltning varit under nuvarande Sysslomäns Jonas Ersson Bengt Jonsson föreståndarskap mycket felaktig, varför dessa båda afskedas och nya väljas. Såsom Hr Commisarien avsäger sig Räkenskapernas förande, Sedan Han avlämnat och en sdåan reglering af Magasinet icke beqvämligen vid denna Sochnestämma kan förrättas ty uppskjuts detta mål till en apast Sockenstämma, som framledes då Hr Commisarien det fordrar, pålysas skall.
In Fidem Thure Ljunggren Pastor.
Protokoll hollit vid Allmän Sockenstämma, hvilken 14 dagars förut pålysning hölls i Häggums kyrka, allmänt närvarande socken Männen Så af Ståndspersoner som Allmogen, d 6 Maj 1798.
§ VII
Någon av församlingens ledamöter ärinrade, att det vore nödvändigt, att äga vid kyrkan en Bår-korge hvarigenom obehageliga händelser, vid likens transporterande under vintertiden, kunde förekommas, och som detta fants välgrundat beviljades att kyrkvärdarna må en sådan beställa.
§ VIII
Den blinda Pigan Greta Jans dotter vid Sollidens beklagansvärda omständigheter föreställdes församlingen, och som hon njutit inom kort tid Så ansenligt understöd till Medicamenter och Läkareskötsel af fattig Kassan kunde ingen penninghjelp för denna gången ytterligare beviljat, men församlingens Ledamöter betygade sin beredvillighet att hvar och en ihogkomma henne med något som till lifsuppehälle tjenar.
In fidem P Nordqvist Pastor
Protokoll hållit i Häggums kyrka 17 nov 1811.
§ 5
Vid Bröllope Begravning och andra större samqväm skall minskning af brännvin supandet noga iakttas och skall inga Brölloper hållas längre än 2 dagar, utom närmaste och längst från stället aflägsne anhörige hvilka 3 die dagen före middag bortresa.
In Fidem P Nordqvist P L
Protokoll hållet vid Allmänna Valborgs Socken Stämma i Häggum d 5 maj 1816 hvilken 14 dagar förut ofentligen blefvit kungord.
§ 3
I anledning af ankommen Hög befallning främställde v Pa som för sockenmännen en del af de skäl, som bör öfvertyga dem om nödvändigheten af att anlägga begravningsplats utom Byen, hvilket i denna Församl. Är så mycket men nödigt., såsom närvarande kyrkog. är belägen på sidlänt ställe vid foten af Billingen, hvarest flera orena dunster ur jorden uppstiga och med Sudost vind utbredas öfver hela Byen, och ökas dessa med samma väderstreck ävensom från Stora Måsen, som i söder går längs efter hela Byen. Om de elaka följder, som dessa dunster medföra, vittnar nog en beklaglig erfarenhet från äldre och senare tid, då epedemiske sjukdomar härstädes anlänt och gruveligen härjat. Sockenmännen övervägde denna sak yttersta noggranhet och önskade att kunna uppfylla en sådan Landsfoderlig omsorg, som tillika är till så stor gagn för Samhällets bestånd. Men Billingsbergets stöter emot Församlingens gräns Nordväst hvarest ick finns något lämpeligt ställe till dödas begrafning, och den omnämnda stora Mossen orsakar icke mindre svårigheter härutinnan. Det enda tjenliga läge härtill skulle kunna vara de så kallade utängarne nära intill Brunnhems sockengräns och till ett avstånd från närvarande kyrkog. af omkring ¼ mil hvarföre det jämväl är olämpeligt. Alltså finns något pasande ställe uppe på sockenägor. Men skulle bifall lämnas att anlägga begravningsplats uppå foten av den närbelägna i Norr angränsande kronparken Billingen, där marken icke är mycket stenbunden, så vilja sockenmännen sådant med antaga och härtill begagna.
Jonas Wennerblad V. Pastor
Protokoll hållit vid Allmänna Valborgsmässo Socken stämma i Häggum d 5 maj 1816 vilken 14 dagar förut blivit kungord.
§ 6
Ehuru v Pastor ofta tillsagt Intresenterna uti sockenmagasinet att icke upplösa eller dela detsamma emedan ett sådant förhållande icke allena är Stridande mot antagna Magasins reglerna, utan jämväl mot äldre och nyare författningar stridande, hvilka uppmana att anlägga Sockna Magasin där sådana icke finns. Men sådant oaktat hafva Intressenterna sins emellan utan sockenstämmans bifall rådplägat att utaga var och en sin säd, hvarpå Magasins Föreståndaren Petter Andersson från Anders Andersg. Utfärdade 8 dagar före sockenstämman följande Kungörelse af d. 28 april till uppläsande ”Nästa onsdag d 1 Maj blir utleverering på Magasinet så att hvar och en då kan uttaga sin säd. Anders Andersg. D 28 april 1816 Petter Andersson.” Men efter sådant stridande äfven mot Protokollene, så blef kungörelsen icke förr uppläsen än vid Sockenstämman, emedan spännemålen icke förr än 6 a 14 dagar därefter behöfdes till såninge. Saken uppropades nu från Protokollet och Kronorjägaren Anders Hök lät inlämna följande anmälan, som ord från ord här upptages sålunda.
Ödmjukaste anmälan till sockenstämma d. 5 maj 1816.
1o Påstås att Magasin bibehålles i den ordning den nu är och att inga flera komma att få del uti honom, än delägarna som nu finnes, samt att utdelning av Spannmålen i veckan uti vanlig ordning företages till delägarne efter halv Ränta för delägarne, men hel ränta om någon annan kommr att få något.
2o Att magasin helt och hållit utesluts från uppptagande vid allmänna Sockenstämman, utan bör angelägenheterna om Magasin och dess förvaltning om Spannemålen och därvarande penningar afgöras delägarne emellan efter eget godtfinnande.
3o Vad öfriga angelägenherterna angår som i dag kan förekomma, förenar jag mig med det beslut, som de flesta i Socknen stanna uti.
Skaffareg. D. 5 maj -03 Anders Hök (Hedersridare)
Sedan denna anmälan Sålunda var uppläsen, yttrade Hr Hofrätts Commisareien Joh. Asplund å sine och Captine Drakenbergs vägnar, jämte flera Hemman Innehafvare i Socknen, som icke äga del i Magasinet, sin gemensamma åstundan att insätta spannemål i Socken Magasinet, lika så stort qvantum för sina gårdar eller gårdsdelar, såsom intressenterna sjelvfva efter sine hemman insatt och tyckte sökande sig hfva full rättighet härtill oaktat intresenternas obehöriga motvilja och olagliga stridighet, av följande skäl:
1.)Den första punkten uti magasinsordningen lyder så: Alla Hemmansbrukare och ägare Socknen deltaga uti insättningen i Magasin som uti ingressen kallas sokn. Magasin och icke något enskilt efter Intresenternas orimeliga påstående.
2.) Uti samma grundläggning af d. 16 1785 § 5 står uttryckligen att ingen annan delägare får utaga sin andel i Magasinet utan betalningsskyldighet, och längre ner förklarar paragrafen deläganderätten, för lånerätt, hvar af följer att dispositionsrätten tillhör hela Förs. och sockenstämman.
3) Protokollet af d. 18 maj 1788 § 5 omtalar jämväl att Socknen på Kronoparken Billingen ärhållit till Magasinet så stor del, att av dess öfverflöd församlingen Boställiga Fähus i Prästg. Där med reparerades, att förtiga det Magsinhuset står på allmän teg.
4) Uti Protokollet af den 17 maj 1789 § 2 omtalas att alla Hemman deltog uti inredningskostnaden.
5) Protokollet av d 7 Jul. 1797 § 9 Hr qvartermästare Reuter med flera som för sine ägande hemman ej äro delägare i Magasinet beviljades att däri göra insättnings och så vidare uti flera protokoller. På dessa och flera dyliga skäl, grundade sökandene sine påståenden att få göra insättning uti Magasinet och undfå lånerätt, hvilket troligen icke kan vägras: att Magasinsföreståndaren skall redovisa Magasinets förvaltning 10 år tillbaks samt för felen vara ansvarig och förlusterna med sin egendom ansvara: att Magasinets spannemål skall nästa Onsdag utlånas emot helintresse först till dem som äga lånerätt öfverskottet till andra emot säkerhet. Men skulle spannmål ändock qvarbliva inneliggande Så får sockenmännen sig härom gifva sitt yttrande sedan föreståndaren till pastorsämbetet inberättat förhållandet.
Vad mera som taltes i detta stridiga ämnet, finns upptagit protocollet af d. 28 nov. 1814 § 6, vilken väl icke till sin kraft å verkan är upphäven utan v pastorn blott afsagt sig magasinets reglering för intressenternas kinkiga beslut och mindre ordhållighet.
Visitationsprotokoll av d. 24 april 1825
§ F
Socken magasinet som är en gammal inrättning hade i contant penninger behållning 74 R Dr 45 p R D S ds. och i spannmål 28 Tu 2 ½ Kap Korn 39 Tu 3 kap havre.
§ G
Militära Magasins kassan inrättad 1813 till understöd för i krig sårade krigsmän eller den aflidnes Enkor och barn hade under Pastor Elfmans förvaltning ifrån 1819 då den utgjorde e tu 2 kap: Korn nu växt till 5 tu. Så beslöts denna visitationsakt År och dagar som föreskrivne äro.
E C Grenander Contrackt Prost
Protokoll 10 juli 1836
§ 4
Under ett varmt handhafvande af detta ärende framför bonden Lars Jonsson från Sörgården Tovatorp med Knuten hand nära intill Pastorns bröst i fullkomlig ilska, och förebrår att Pastorn icke uppläst Kungörelsen så högt att, han dem kunnat höra. Pastorn kunde icke lova honom nya ören på ett gammalt huvud. Dock de som Gudstjänsten suttit 2 stolar bakefter honom intyga att de Tydligen hört hvad jag uppläst och minns att jag nämde Sörg. Tovatorp 2 gånger, hvarpå denna mannen lärer hafa viss speckulationer. Pastor inom sig beslutade att låta genom vederbörande Kronoaktor Handhafva detta mål inför vederbörlig rätt enligt MissgärningsBalkens 19 kap. och alla paragrafer att Lars Jonsson å Embetsrummet ofredat mig såsom en betydande Embetsman, att han må veta vem han stungit hafver. Detta mål lämnas till Konungen H: Befallningshafvande i Skaraborgs län, som förordnar Wederbörlig Kronoaktor, Enligt Landshövdinge Embetets information af år 1734.
Utt Supra In fidem Noreus
Utdrag av protokoll vid General visitation i Häggum d 13-14 apr. 1839.
§ 12
Magasinets räkenskaper. Granskade av Joh. Johansson och Johannes Larsson är vid sockenstämma d. 29 april 1838 erkände och visa en behållning av 74 skäppor 1 kanna korn samt 83 skäppor 11 kanna havre. Sockenmän önskade att visitator lovade en enskild sockenstämma rörande Magasinets angelägenheter fram uti maj eller juni månader.
E C Grenander Visitator
Utdrag av Protokoll hållet vid visitation av undertecknad Contraktsprost enligt vederbörlig förordnandeförättning i Häggums församling 30-31 oktober 1852.
§ 6
Att fattigstuga finnes ävenså Magasinbyggnad, men att Magasininrättningen ej är i behörig ordning, tillfölje härav vederbörande uppmanas att åt detta ärende ägna nödig omtanke för Magasinväsendets försättande i det skick författningarne föreskriva.
Ur protokoll vid Visitation den 13-14 nov. 1785
§ 14
Med nöje fann Herr Visitatorn att församlingen redan ingått en nyttig Magasins förening, till hvars efterlevnad och iakttagande förmanande öfverenskommo och beslutades att bygga Magasinshus jämte kyrkohärberge under samma tak, samt hfva denna byggnad i fullkomligt skick och riktigt stånd inom 1787 års slut.
Tillfölje af Kongl. Majts Nådiga Skrifvelse till Max V Consist Rörande 250 000 Rdr. Rmt. Statsanslag till Folkundervisningens befrämjande, (se const. Circulär brev 440) afsändes den 23 Juli 1858 en sålydande ansökning. Till Maxinre Venderandum Consistorium Undertecknade ordförande och ledamöter i Häggums skolstyrelse, anhålla allra ödmjukast om understöd af de medd. Kongl Majt. i nåder anslagit till Folundervisningens befrämjande! Häggums församling bestående af 25 till 17 ¼ förmedlade hemman med 544 invånare äger en Fast Folkskola ordnad enligt Kongl. Majts nådiga Förordning af d 18 Maj 1842. Skolläraren åtnjuter i årlig lön
Contante Pgn 6 Tur Spannmål – in natura 2 Tunne 24 kappland Jord
Församlingen bekostar dessutom Skolmaterial
Anlägga stenmur kring om halfva skoljorden 1 61 famnar a 3 Rdr Famnen
Flyttan Skolhusen efter Lagaskiftet
Brandstodsavgift för skolhusen
Nytt golv i skolrummet
Diverse utgifter
107:57 75 75
56:16
483
2 700
75
13:17
2 6
Tillägg av ett exempel på verksamheten vid Sockenmagasinet.
Om f.d. Soldaten Erix Toll under Häggum Skattegården nu på Credit bekommer en och en half (1 ½) Tunna Sädeshafre så är han fullkomligt vederhäftig den betala vid betingad tid, i annat fall ansvarar undertecknad för riktig liqvid, som försäkras af. Häggum den 29 April 1867 A Johansson Pastor Loci (Sigill)
1. Pastoratets eller Sochnens Belägenhet, är i Skaraborgs Län, Skara Stift, Westgötha Lagsaga, Höijentorps Fögderi, Walla Härad och Domsaga. Från Sköfde stad är afståndet 11/8 mil, från Skara 2, Fahlköping 2 1/4 och Götheborg 14 1/2 mil.
2. Sochnens Största Längd, 15,000 alr. Mindsta Bredd, där hon är bebodd, 3,500 alr.Circumferencen, ungefär 37,500 alr.
3. Figuren, efter en af Ingenieuren C. E. Enagrius År 1713 extraderad Charta.
4. Gränsor och Rår, upgifne 1713 äro: på östra sidan, Olsjöos, till Gåra Horn, circa 7,000 alr. Till Skinnarehall 1,500, Rävfekulla hjulgraf 2,000, Huljestens hall 3,000 alr. På denna sidan möter Rådene Sochn i Sjogerstads Församl. i Gudhems Härad. på södra sidan: Från Huljestens hall, till Trulsa Qvarnfall, vid pass 5,000 alr. Mellan desse Rår möta några heman af Stenstorps sochn. På Vestra Sidan, från Trulsa Qvarnfall i Brunhems berg 4,000 alr. Mellan dessa Rår angränsar Brunhems sochn i Stenstorps Församl. Härifrån till Råbergs Klint, 4,500 alr, och Våtehall 2,500 alr På Norra Sidan, från Våtehall till Hallavad, äro 2,000, till Östen, 2,300 och till Olsiö os vid pass 3,700 alr. På denna sida angränsar först, Bolums sochn i Broddetorps, och sidst Lundby sochn i Warnhems Församl. och Walla Härad.
5. Kyrkor, äro i sochnen en, Häggum, fordom Häggenäs kallad.17 39/169 heman, förmedlade, af hvilka 2 1/2 äro säteri, 2 3/4 frälse, 1 Rustholl, resten Krono och Skatte, samt mindsta hemans bruk 1/40 del.
En allmän berättelse är i orten, att denna kyrkan varit i äldre tider Annex till Sjogerstad; hvilket bestyrkes jämväl af följ ande skäl:
1:o Att hon som belägen innom Walla Härads gräns, vid tillfälle af det Testamente Kon. Gustaf 1:e upprättade d. 1 Juli År 1560, tillföll den Högborne Furste Magnus på Dess arfslott, och skilgdes sålunda från Sjogerstad och Rådene i Gudhems Härad, som låg i Kungslotten. Comministren, Som under Lithurgiska striden stod på Hertig Carls sida, hvilken nu fått ärfva Hertig Magni lott af W alla Härad, fick nu som Pastor i Häggum underskrifva Upsala Mötes beslut 1593, och het Ericus Amberni.
2:do. Att då alla de öfrige Pastoraten, å ömse sidor Billingen, mötas åt i högsta berg, är Sjogerstad ensamt därifrån afskurit genom Häggum, hvilket i det stället möter de på Vestre sidan belägne Församl. i Högsta Berg.
3:o Prästegårdens natur, som enl:t Jordeboken är hälften frälse hälften Krono, hvaraf det senare utmärker det gamla Capellans Bostället, och det förra någon donation.
4:o Att de 3:ne Kyrkorne, Sjogerstad, Rådene och Häggum, äro linea recta, innom 1/2 svensk mil belägne och kunnat af en Pastor beqväml. skötas.
5:o Att Bisk. Ryzelius Wgothia Ecclesiastica et Literata, känner till en sådan söndring, ehuru Han skäligt misstänker Året 1610, att vara det samma då Häggum blef separerat.
6:o Det bästa skälet gifver dock, det i Sjogerstads Kyrkobok intagna Donations bref af K. Sigismund, gifvit Upsala Slott d. 24 Febr. 1594, hvilket inneholler, att Kronohemanet Kyrkobacken i Rådene sochn, gifves, att under Sjogerstads Prästebord brukas för den svaga lägenhet, som därtill är, i det att en del af Gäldet är tagen därifrån, som därtill af ålder lvdt hafver, och dess utom ringa ägor. Så vittnar ock Hertig Johans Bref datum d 19 aug. 1615, som förläning af 12:tr Kronotionde, att en Annex Gäldet frångått, hvilken ingen annan kunnat vara än Häggum:
6. Sochnens Odal Ägor, äro hvarken till Utmark, Åker eller. Äng afmätte, eller storskiftade, och kunna således till sitt tunneland icke upgifvas. Urfjellar finnas i sochnen inga.
7. Byar, finnas, Häggum. som består af 11 1/8 och Tofvtorp af ¾ heman. Dagsvärkstorp äro 11 st. Soldate och Backstugor. 41.
8. Förra tidens Folkmängd,
År 1751; voro
Nu varande folkmängd
M:kön – 186
M:kön – 230
Qv:kön – 195
Qv:kön – 220
Summa 381
Summa 423
9. Summarisk förteckning på födde, Vigde och Döde:
År 1754, Födde
Vigde
Döde
M.kön – 7
8 par
M.kön – 3
Qv.k – 4
Qv.kön – 2
Summa – 11
8 par
5
Nu varande förhollandet
År 1794, Födde
Vigde
Döde
M.kön – 9
5 par
M.kön – 6
Qv.k – 6
Qv.kön – 6
Summa – 15
5 par
12
10. Kongsgårdar och Stora Kronoboställen, finnas i denna Sochn inga.
11. Säterier, äro Bjersgård 1 helt. Innehafvare ö. Jägmästarn H:r Christ. Clerk. Belägenheten mindre i en däld på Kronoparken Billingen. Åbyggnaden af trä grundel. Förfallen. Utsädet omkring 25 tr i skrinn mojord. Höbolet till 60 à 70 Stackar. Något löfskog finnes i ägorne, och någon liten rest Barrskog i en enskildt hage. Betesmark, tillräckelig, på den kring ägorne belägne Kronoparken, och fiske i den ej långt från gården liggande Biessesjö. Brenneberg 1/2 ägare H:r. Hofrätts Commissarien E. Elfman Belägenheten, vacker på en höjd omgifvet af löfrika ängar, med frie och öppne utsigter. Åbyggnaden af trä, i fullt stånd. Utsädet vid 20 Tr i stenbunden Klappurjord föga bärande. Höbol, till l00 Stackar. Skog af löfträn i ägorne, är ännu ung af ägaren planterad och upfredad. Betesmark god och tillräckelig på närbelägne Kronopark. Fiske intet. Bosg. Häggum, Helt heman. Innehafvare, f.d. Lieutenant Z. Åkerfeldt. Belägenheten, är i Häggums By på en högd, omgifvet af löfrika ängar, med fri utsigt och godt utrymme. Åbyggnaden, försvarlig af trä. Åkerjord 35 Tr i skäligt god mulljord. Höbol, till 120 stackar. Skog, ingen. Fiske, intet. Betesmark, gemensam med Byn på Kronoparken Billingen. Under säteriet lyda: En Väderqvarn, en öfverfalls Mjölkvarn, en Krog, ett torp, alla nära intill gården.
10. Prästeg. Boställe, förs. pastor, Innehafvare, är nu varande, Kyrkoherden Mgr Thure Ljunggren. Hemantalet 1 helt, hälften Krono, hälften frälse. Belägenheten, på en ganska trång plats i Häggums By, vester. för Kyrkan tätt intill Kyrkobalkarne, till Kyrkans stora fara, af Man och Ladugårds hus p 3 sidor omgifven. Åbyggnaden af trä ganska klen, och kan af. 13 ½ heman, som på skoglös ort skola holla Laga Hus, föga bättre åstadkommas. Har Åkerjord, till 28 Trs utsäde, i skäligt god Mulljord. Höbol, mellan 80 à 90 stackar. Sedan en äng om l8 stackars vall, under. min företrädares tjenstledighet och en v. Pastors med Consistorii fullmägtigs, försumade fatalier, genom Rättegång, blefvit Bostället afhänd. Skog, fins icke, ej heller Fiske. Bete, tillräckeligt på Kronoparken. En Sqvaltkvarn, ligger i Trägården, och kan Höst och Vår nyttjas. Vederlagen, är 11 Tr 8 Kpr. I Församlingen är. ingen Capellans, således ej heller Capellans Boställe. Präste stomn, är en 1/4 heman i Tofvatorps By, har Åker till 4 .Trs utsäde i sämsta Mojord. Höbol, till 20 stackar. Skog ingen, Fiske intet, Bete på Kronoparken. Klockarebol, fins intet. Stugan är byggd på Kyrkans åkerlycka, och har klockaren af Byn 2 små täppor, samt l0 Stackar. Höslag i Byns Allmänning. Af Kyrkan innehar han en Åkerlycka för lindrig hyra.
11. Krono Allmänning, är den genom skogseldar snart aldeles ödelagde, Klyftamon, 3 1/2, mil från sochnen. Kronopark, är Billingen, på hvars område en stor del af sochnens ägor.ligga. På parken äger sochnen utsynings och Mulbetes rättighet. Den förra har man nu blott i papper. och Resolutioner qvar, sedan skogen är slut; men kan så Mycket mer fägna sig åt de stora torfmossarne, parken innefattar, så vida de fritt få gagnas.
12. Kronor utlagorne, äro här de samma, som öfver alt landet, efter hemanens natur, storlek och antalet af Skattskyldige personner.
13. Prästrättigheterne, utgöras, i Skaft- och Qviktiode, Smör, Yste, Matskott, Likstod, Kyrkegångs, Vigsel och Påsköre.
14. Winsäden, är 2 Tr, 12 4/5 dels Kappar.
15. Gästgifvaregårdar, finnas i sochnen inga, emedan ingen landsväg går därigenom, utan endast en Biväg, som går åt staden Sköfde och i Vester åt Skara.
18. Märkvärdiga Broar, förekomma här icke.
17. Post Adressen, är Sköfde och Häggum.
18. Marknader, hollas här inga.
19. Sochn Magazin, är byggt i Kyrkobacken, af trä, 2 Våningar. af hvilka den nedre tjenar till Kyrkohärbärge, den öfra till Magazin, hvars styrka nu är 150 skeppor Korn och Hafra.
20. Schola, för sochnens barn, hålles af Klockaren i dess stuga.
21. Fattighus, är byggt på Byns Tå af sten, i godt Stånd. Fatighjonens antal för närvarande är 3 st som underhollas af 4 Rotars Sammanskott af Säd och Sofvel vahror qvartaliter, Dels af penninge understöd ur Fattig Cassan.
22. Sochnebetjenter, äro förenade i klockarens person, hviken af sochemänen lönas genom säd och Matskott, och får äfven någon Hjelp af Kyrkans Medel.Cap. II:m Physica.
1. Polhögden, lärer vara nära densama som för. Skara, hvarifrån schnen linea recta, högst är 3/4 mil belägen. Climatet, hälsosamt, medan Bergets sänkningar. häromkring förorsaka beständiga väderväxlingar. Väderleken: Ombytlig, ty grannskapet med Bergen gör att nederbörden sällan går oss förbi, hvadan ock mycken snö faller. Rådande vindar äro Vestan och Nordvest, vintern Nordan.
2. Skogar äro Krono Allmänningen Klyfta Mon, af hvilken man för långa afståndet skull, sig föga kan begagna. Kronoparken, Billingen, nära belägen är. nu mera medtagen, Att nyttja Bränn torf, har Allmogen igen hog, ehuru orten än med tofmossar rikel. försedd, och ståndspersoner visat, att man med stor fömån kan sig af dem begagna. Några heman hafva små skogstrakter, dem de sorgfälligt vårda. I öfrigt är utsigten för framtiden hvad byggnadsvirke angår, helt förtviflad, häldst här är hvarken tillgång till duglig mursten eller ler, hvilket närmare intages, af hvad nu kommer att sägas om.
3. Berg, På hela Norra, Nordvästra och Sudvestra sidorne omgifves sochnen af Berget Billingen. Om de här förekommande sällsamheter i bergets både daning och sträckning, äro vestigia Diluvii universalis, eller efter. någon annan häftig Revolution i naturen är ej lätt att säga. Emedlertid synes Berget genom någon våldsam skakning blefvit brutit, så att ett stycke däraf blefvit vändt nästan i Öster och Vester, som nu är enstaka, och kallas Möije eller Tofvatorp berget, och ett annat Brunnums berg kallat, har någorluda fått beholla Billingens sträckning i Norr och Söder. Emellan båda dessa bergen och Billingen är djupa dalar. På Östra och vestra sidan, är Billingen med sina Strata dalar lika med de andre Westgötha bergen; men här på södra ändan, är hela kalkstens bädden, som eljes i alla bergen, ligger horizontelt, bruten, och vida kring kastad i åkerjorden. Ja, längst ut i de omgifvande stora Mossar, stå stora stycken af kalkbergen antingen i perpendiculair eller. olika lutande ställning, men få nedliggande. Ej annorlunda förholler sig med gråstens Klipporne, som på de andra sidor om berget stå lodrätt, och omgifva Parken som en mur., de finnas här nedrasade, krossade och vilt omkring kastade och blandade på och under jorden, med det brutna Kalkstens lagret. Häraf kan slutas, att inga Kalkstens brott här finnas, och är den tunga jernbindan som Billings Klipporne inneholla både ohäfvelig och för svår att spränga, och således tillgången af byggnads ämnen af Stenriket nästan ingen.
4. Åsar. finnas i de nedanför. bergen belägne ängar, hvilka gemenligen följa bergens sträckning, och tyckas vara ett värk af vågornas bränningar. emot bergen, med hvilka de alltid löpa parallelt i alla deras böijningar, och hafva desse Åsar, som inneholla Klappur sten och grof sand, förmodel. på detta sätt blefvit upblandade. Större Slätter, förekomma här icke.
5. Dälder, bland de betydeligare äro, den mellan Brunhems och, Möije berget, fordom Tufe dal. nu Tjufvadulen kallad, och Korssdalen, mellan Möije berget och Billingen: båda ansenligt djupa och allenast några hundrade famnar breda, sluta sig ned åt Broddetorps mark, och hafva hvar sin liten bäck ned i djupet.
6. Kärr och Mossar, bland dem utmärker sig, Häggums mosse, som holler. nära 1/4 dels mil åt hvilken sida man mäter. Vid högre vattenhorizont, har han fordom varit siö, och genom de öfrige sammanhängande mossar och Åar, med storsiön el. Lögarn förenad, och som Byn likt ett näs utskjuter i denna Mosse, och Häggen på detta Näset trefligt växer, finnes lättel. ratio denominationis till Hägganäs. Mossen som förr varit utmark, är, sedan han i senare tider blefvit inhägnat numera stadgad, och gifver nu vid fasta landet i synnerhet ymnigt hö, och skulle genom dikning, sluteligen kunna förvandlas till hårdvall. I öfrigt inneholler han, där han ännu är vattsiukast, likt de öfrige angränsande mossar, god bräntorf, hvars hufvuddel utgöres af sphagnum palustre, hvariqenom de fläste våre små insjöar blefvit förvandlade till torfmossar. Vid torftägt på Häggums Mossar har ja funnit på 4 alnars djup en mängd tågor, af Björk, Ahl och gran som bevisa, att bottnen genom någon sänkning satt sig, eller att, angränsande fasta land, varit med dessa trädslag bevuxen.
7. Siöar och Holmar. utom Biesse sjö, Igelsiön och Olsiö som innom och vid sochne strängen på Billingen äro belägne, .finnas inga, om den första skall i Capitlet om Historica vidare nämnas.
8. Hamnställen och strömar finnas således inga.
9. Bäckar, Några små, nedkomma från bergen, af vilka den som går genom Häggums by. Drifver 3:ne öfverfalls qvarnar, som äro i rörelse höst och vår.
10. Högdernas. Dalarnas och Bäckarnas sträckning är här,vid ändan af Billingen, merendels i Norr och Söder.
11. Källor, finns många, som gifva lättdruckit balsamiskt vatn och några mineraler; Men OfferKällor, inga.
15. Trän, Ek, Björk, Asp, Oxel, Lönn, Alm, Rönn, Lind, Hägg, Ask Vild apel, Getapel, Fur och Gran, samt Ahl.
16. Buskar, Sälgh, Korgpil, Vide, Berberis. Kongsbär, Ugglerönn, Benved, Hassel, Törne. Hagtorn, Een och Vivang.
17. Blomster, har jag ej funnit något sällsynt, utom Pedicunlaris sceptrum Carolinum som växer allmän på Häggums Mosse och af Buskar Betula nana på Billingen, hvars patria eljes är Lappska fjellen.
18. Jordmohnen, är fin mylla, blandad med Mojord som då den ej saknar rägn är. tämmeligen bördig.
19. Bergarter, äro; Jernsten Trapp, Granit, Kalksten och Svafelkies i honom, Billings Marmor och Orsten; hvarjämte jag funnit en bit gedigen Malm i en Bäck, till ett dufäggs storlek, förmodel. Vissmuth.
20. Rådande Sjukdomar. kunna ej upgifvas, emedan Epedemiske på många År ej varit gängse ; utan hafva de mäste afledit af Koppor, slag och andetäppa.Cap. III. Oeconomica.
1. Åkrens Indelning, är i 3 Skiften, af hvilka ett hvilar el. trädes, medan de 2 bära gröda; dock inhägnas altid något af trädesjorden till ärtsådd, häldst åkerman anser det förmonligt, emedan ärterna gifva utom ett qodt understöd i Hushollet, äfven en ansenlig tillökning på Boskapsfodret, i en ort där svaga Höbol äro almänna.
2. Sädeslagen, äro Larsmässoråg, Höstråg på Skogsheman, stridt Korn, nåqot litet Hvete, Blandkorn, Hafra och Ärter. Såningstiden är efter gammal häfd : för Ärter 11:te, Hafra 8:de Kornet 7:de då Bland-Kornet allmänt äfven sås; men då tork inträfar, sås strida Kornet i 6:te Vickan, alla baklänges, räknade från gamla Midsommaren. Rågen sås i sidsta dagarne af Augusti och början af .september Månad, Hvetet i medio september. men Höstrågen i Michaels-mässo Nedan, eller senare. När Häggen blomstrade och Eken skylde Dufvan, var efter de qamlas berättelse Såningstiden för kornet; men, nu lyckas det intet, att följ a deras praxis, sedan vi hafva kallare somrar, och Hösten så tidigt infinner sig. Hvadan en slik förändring i Climatet härrörer, om de täta utbrott af jordbäfningar i vår tid, kunna hafva sådane värkningar på Athmosphaeren, lämnas till de Naturkunnniqas omdöme, då det emedlertid synes sanning likt hvad Poeten skrifver. -Ev omni mundus jam parte senescit Qvin etjam tellus, victum lassata recusat, Raraqve de multis spica refertur agris.
3. Åkerjordens storlek, Såsom omätt kan den icke upgifvas, och varierar dessutom för hvart och ett heman.
4. Medel Afkastningen, kan anses nära 5:te kornet.
5. Brunkningen. sker med Krok och harf, och Som här. förekommer mycken lerjord, som snart binder sig och gräs går, måste den öfve vanligheten köras en gång i rötmånaden, såsom ock en del af tillkommande trädes jorden, för. samma ordsak om hösten måste redas. Bärgningen sker. med lia försedd med så kallad Mäijehand, Säden bindes i neker, trafsättes, åkren räfsas. Säden torkas och hemföres; där Aftröskningen sker med slaga el. prägel.
6. Plantering, idkas af Rotkål i synnerhet, som här frodigt växer så att landtmanen däraf kan aflåta. Kål. Potäter Morötter och Palsternackor till husbehof. Humle planteras icke; men tobak till husbehof, dock med långt mindre framgång än i det öfrigal Wallehärad. Fruckt trän finnas till litet antal hos Ståndspersoner. men då man är så osäker om afkastningen försvinner lusten att utvitdga Trädplanteringen, då man genom frukträns plantering gemenligen bereder sig harm och förtret. hälst gemene mann svårl. står. att öfvertyga att ju sådane afkasningar som fruktträn gifva, ej rättel. böra gagnas. som Communia bona.
7. Ängar. deras skötsel och förbättring är ännu oförsökt, och emedan flere Byalag i dem deltaga fredas de ganska sent om Våren, och trampas och gnagas så länge marken är bar hösten, hvadan det är rart om på något ställe ett Geometriskt Tneland skulle gifva 1 Stack hö.
8. Åker. och Ängs hägnader, bestå hufvudsakel. af stenmur diken och Rishag, så att få Byalag lära finnas, som nyttja så litet skigårdar som detta. Läget lärer. väl därtill gifvit första anledningen; ty den stenbundna Åkerjorden ärbjuder öfverflödigal ämnen till Sternmurar, bergsryggen till rishag, och mossarne. fredas lättast genom diken. Nöden lärer väl inskränka famntalet af skigård. sedan den galmla i brist af skog ej mera kan underhollas.
9. Husholdningen med Skogen, är visst lämnad i bästa händer i Högre och lägre Jägeri Betjeningens. af hvilkas nitfulla,och oegnyttiga åtgärd Kongl Maijt:s Parker och Gehägn ledt sin vissaste helgd och otviflagtigaste upkomst. Uder deras vård updragas nu de plantor som i en framtid skola sträckas till kölar för. svenska Örlogs och Handels fartyg och gifva våre barn och barnebarn öfverflödige byggnadsämnen. Emedlertid att vi vänte på desse gyllene tider, förstår skog boen att hans såg och timmerstockar böra betalas de förre med 1 dr. de senaste såsom ock vedlasset med 32 sr hvilket nu mer kan anses som gångbart pris, Svedjeland lärer välbemälte betjening ej tillåta om ock den till bärgning förbudne Ljunen genom olyckshändelse skulle afbrinna Bonden som från urminnes tider haft en apart Kallelse att svedlja, har dock vid all annan brist. funnit den utvägen, att afflå matjorden i torf som sedan blevit satt i rökar, väl torkad och med små risknippor påtänd, gifver ett förnöijeligt utseende af en rykande svedja. Askan utspridd över platsen befordrar genom det alkali hon inneholler, vegitationen, åtminstone för det året bättre än gödsel ehuru det kunde invändas att detta odlings sätt, fastän gent likväl innefattar en lika genled till steril Åker, och äfven den frågan kunde upkastas, om icke samma torf voro oumgänglig till taktäckning på våra koijor sedan torftägten på Kronans Parker, till Landtmanens stora bekymmer blefvit förbjuden. Till taktäckning måste nu ängsvallen tillgripas till obotlig skada för lantbruket.
10. Boskapsskötslen, drifves med någorlunda framgång emedan bete icke tryter, dock är aflen i allmänhet, af smärre slaget, och lider ofta afgång genom vådleliga händelser på den vidlyftiga betesmarken, då ej vallhjon holles. Boskaps Sjukdomar, yppas särdeles under stark torka, då Kreaturen lida brist på vatten. Vattusot visar sig årl. på fåren, hvilket torde härröra af de sanka ängar och mossar på hvilka de söka sitt bete, och äfven däraf, att de som de öfrige Kreaturen gå ute tills vinter och snö hindra dem.
11. Biskötslen, har här i senare tider blefvit uptagen. Så att i Sochnen voro förledna år 25 kupor vinterliggare och har Honungspriset i år varit 1 Rr Rglds.
12. Fiskeri idkas föga i brist på gifvande Fiskevatten.
13 Djurfånga har åtmindstone hos oss genom vanlig skallgång icke lyckats. Någon menlös hare har vid tillfället fått sätta lifvet till, och bränvin med fördel kunnat afsättas. Räfvarne har varit mera fridlöse för en afskedad Skogvagtare, som med inöfvad hund, upsökt deras bo, och afrättat hela familier. så att flere År öfver 30 st. på detta sätt blefvit utdödde. Nu mera, har denne Skogvagtare blefvit uplyst om skadan att utöda desse i sin menlöshet. utan att de borde få upväxa ty deras skinn a 1 Rr st. på vår handelsvåg kastade, utgöra en till ökad artikel. Saldo Räfskinn. till vår faveur Ehuru Patriotisk denna husholdning med Räfvar kan synas .nödgas man dock anmärka. huru denne upväxande ungdoms K. Föräldrar, på Kronans park bofaste. till de sinas försörgnig öfver all sochnen utmäta Prästens Qvicktionde af Lamm och gäss icke till förtigandes att unga Herrskapet tidigt inöfvas i utmätningsverket, såsom ock i konsten, att i många år fri sina skinn.
14. Grufvor. Bruks och Manufacfur inrättningar, Kalk och Tjäru bränerier. samt Stenbrott. finnas här icke.
15. Handaslögder. af spånad och väfnad, idkas blott till husbehof. Träslefvar och matskedar, hafva här förr i myckenhet blifvit tillvärkade; men denna handaslögden går nu ut med skogen. I öfrigt är allmogen här som flerstädes fallen för Mångslögde så att den anses för en slät Bonde som ej kan hugga sin Knut, göra all sina redskap samt vara Klädes och skoflickare. Sochn Handfvärkare, äro smeder, skräddare och skomakare, af Allmogen Ämbetsmän kallade.
16. Handel och Handelsmänen, äro spannemålen. som afföres till städerne i synnerhet Borås. Något af kreaturen kan ock afyttras på närmaste marknader.
17. Hemans brukares förmögenhet är i allmänhet ringa någre få som därtill komnit genom gifte och arf. Undantagne. Den late och sköteslöse lider här, som annorstädes nöd; men den idoge och arbetsamme saknar aldrig nödig utkomst.Cap IV:um Historica.
Kyrkan, är nära midt i sochnen belägen, i Häggums By, på en torr plats; af Prästegårdens Man och Ladugårds hus på 2:ne sidor nära omgifven. Dess längd invägges är 25 alr och breden 8 alr, upförd af Kalksten, murarne 1 3/4 alr tjocka med starka hvalf försedd, mörk och trång. om hon till åldern är lika gammal som dess största klocka, som ofvan omkring har denna inscription: ANO. D.M.C.L.X. är hon byggd i medlet af 1100 talet, vid samma tid, som Sköfde stads Kyrka byggdes af Sancta Helena, eller i Eric den Heliges dagar, Kyrkan och Tornet som endast har en huf utan spira, äro täckte med Ekspån. Eldsvåda har åtminstone Tornet undergått, hvilket kan slutas af de i tornmuren qvarsittande, till Kol brände bjälkändar men därom har man ingen tradition i orten. Invärtes prydnader, äro: Altartavlan renoverad 1750, som föreställer Frns Korssfästelse, med öfverskrift: Jesus min Kärlek är Korssfästelse, och underskrift: Jesu Christi Guds Sons Blod renar oss af alla synder. Disken är gjord ny 1770. På Seglarne rundt omkring verser och språk. som angå den H. nattvarden. På norra sidan om Altaret står. Döpelse Funten af sandsten, väl huggen, öfver honom en trätafla föreställande Frälsaren i sittande skick, tagande några barn till Sig, med öfverskrift: Låter Barnen Komma till mig etc. Predikstolen, förfärdigad 1761, föreställer på 4 speglar de 4 Evangelister i bilder. Till väggar och hvalf är Kyrkan målad med grofva vattnfärgor År 1699, och till undvikande af misstag, som alt för lätt skulle kunna hända, har målaren välbetänkt utsatt hvilket djur eller fogel figuren skulle föreställa. På Norra väggen lärer den breda vällustbanen skola föreställas, på hvilken många brokigt klädda Herrar och Fruntimer i dansande skick presentera sig, hvarvid denna djupsinniga tänkeskrift finnes: Thet är i verlden till, som hvar man rosa och hafva vill. I hvalfbogan vid Choret läser man följande latinska versar: Rex tremendae Maijestatis Qvi Salvandos Salvas gratis Salva me fons pictatis Inter oves eocum praesta Et av haedis me seqvestra Statuens in parte dextra. På samme hvalfboge hänger, fordom Pastor Sven Larssons Epithaphium: Öfver en Medalion, är anbringat: Jer. 31. v. 25 & 26. Midt uti: Hic qviescunt reliqviae Svenonis Laurentii olim Pastoris in Häggum pcr annos 18. Natus Anno 1613 denatus anno 1696. Nederst. Till Guds namns ähra och Kyrkans prydnat. Är detta Epitaphium af Sal. Kyrkoherdens sohn Länsmanen öfver Wassbo Välbde Jacob Svensson bekostat.Under Läcktaren ligger en fahna af hvitt Lärft, teknad Häggums Giäldh 1710. Sacristia, därtill nyttjas framledne Pastorernas Graf, som är hvälfd, och byggd intill Kyrkan på norra sidan, mörk anskygg och fucktig, hvadan papper och Mässe Kläder, som där förvaras, ganska snart förrutna. I Tornet finnas 2:ne Klockor, den större med den inskrift, som pag 20 är anförd. Den mindre, har å södra sidan: Ano 1757 i Past. Hr Olof Holmins tid, med Häggums Kyrkas egen bekostnad guten i Skara af Nils Billsten Styck- Kron och Klockgjutare. På Norra sidan: Pred B. 4. 17. bevara tin fot, när du går till Guds Hus etc. och Upp. B. B. 2. 11. Then ther öra hafver, han höre.
2. Minnenskrifter och gamla Bref härtill får räknas en gammal Pergaments lapp in Qvarto, den jag i år funnit sittande mellan ett uråldrigt skåps hyllor i Sacristian, och hvilken synes brukad till permor på någon Annotations Bok. Af mögel och smuts var den så svartnad, att med möda en och annan bokstaf kunde uptäckas. Af farhoga att skada någon bokstaf, skrapades endast frånsidan väl ren, och smordes båda sidorne med olja och värmdes för eld, då först mot elden, och sedan efter flere uprepade försök, äfven emot dagen kunde tydel. läsas följande af Munk och Runstil blandade Skrift.
Man ser att detta är en Rågång kring Häggums Sochn, som skiljer sig i några märken och Rår, från den 1713 upgifne och pag. 3 upteknade Rågången, Ronuhaug, är en ansenlig ättebacke på Brunnums äng, nu genom abbreviation Rå hög kallad Nukla fall, är ett Bergras, på nordvestra sidan af Brunums berg, nu Nycktafall kallat hvilket ligger någorlunda öster för Sätuna som genom Situm säkerl. lär förstås. Garu et heman som än heter Gåran. Hegganäs, enligt pag. 4. är Häggum Skinahall, ett Råmärke mellan denna Sochn och Rådene, Skinnarehall nu kallat. Refrs Haugi, Räfvekulla hagar el. äng Olgrstin, är en stor hall uprest på hemanet Huljestens ägor, kallad Huljestens hall, som tjenar både för Härads och sochnemärke Raklint, ett Berg, nu Råbergs Klint kallad. Biessesiö, heter än Biersjö. Olsiö, så väl som Hallavad, äro ännu till namnen oförändrade. Surtaberg åter finnes icke, så framt man icke därmed får förstå det åt Rådene sidan belägna Sveteberget. Aternistapa a Bjesse Siö, är ett litet enstaka berg vid sjön, mycket brant åt sjösidan till 18 och flere alnars fall, ganska beqvämligt för dem, som härutföre ville fara till Odins el. Valhall; ty så visst de, i nedanföre liggande Bergraset, kunde väl krossas, så var ock vattnet helt nära till hands till den nödiga tvagningen.
3. Ålderdoms Minnesmärken, äro i denna sochnen så hopade på hvarandra, att hela tragten Öster under Brunnums Berg, Ängarne i synnerhet kunde anses som en allmän Ättehage för hela orten. Hundrade Ättebackar, Rör och instenade mindre Griftställen, med utlagde vägar, ledande till vissa högder, där utstenade ätteplatsar, i flere figurer samt reste Bautastenar, utmärka helgade ställen finnas här öfver alt; hvilka läggningar af Stenrader, i parallel Sträckning, och visningar. till betydelige Ställen, kunde anses som en Sten Krönika, och voro väl värde af en kunnig Archeolog afritas och å Charta läggas, att kunna se dem i sitt rätta sammanhang. Vid de förutnämde Bjesse Sjö, förekommer utom Ättestupan en ansenlig Ättebacke, efter en gammal mans berättelse, Biesse kulle kallad, och Strax vid flere sammanhängane kullar, på hvilka stenkummel varit uplagde, hvilka nu merendels äro i jorden nedsjunkne. Då i gamla tiden Biessar betydde mägtiga män, är sannolikt, att en betydelig Man, i hedentima bot på Bjessegård, nu Säteriet Bjersgård kallat; uti hvars hagar och gärden äfven förekomma flere utlagde ättehagar och Stenrösor och olikt kunde ej vara, att förenämda Ättestupa voro det rätta Gyllings hammar, el. rättare Billings hamr, Billings Klippan, utför hvilken Skarpnatungr störtade sig och därefter blefvit satt i hög, i den närbelägne Bjesse kulle, se Göthr & Rolfs S. I ängarne öster om Brunnums Berg förekomma 2:ne stora högar, den ene Kongshögen den andre Konu hög genom abreviation nu Kå hög; kallad, af hvilka den senare är i Conisk form uplagt af jord, aldeles lik Upsala högar och föga mindre, i spetsen af den Samme är en Conisk nedsänkning, aldeles som i alla de större Rören och flere Ättehögar, Om detta hörer till sjelfva strukturen, eller är en sättning efter ett nedsjunket hvalf, eller att rikedoms sökare där gräfvet efter nedsatte skatter, är ej lätt att säga. Vid Kongshögens danande tyckes man begagnet localen att uphäfva ena ändan af en högd, hvaruppå blefvit uplagt ett ansenligt Stenkummel och en Ättehage pä högden instenad, i hvars ena hörn Kongsröret ligger.Nedan omkring är en mängd af mindre ättebackar, med och utan Kringsatte och upreste Stenar. Sihlborör en vacker Kulle dit Stenläggningar visa vandraren, har på högden ett stort Rör, många nedsatte Bautastenar och flere små Stenringar, af olik figur. Hästskohall, en stor. Kalkstenshall i samma ängar, på hvilken de gamle föregifva att ett stort hästskomärke fordom varit uthugget; men kan nu icke skönjas, Sedan förmodel.flere Skorpor genom luftens och nederbördens åvärkan lossnat och affallit. Utom det anförda förekomma i Ängarne många Stenläggningar, af hvilka en är särdeles märkvärdig som tar sin början från en stor Ättebacke i Häggums Åkergärde Tab 3. aftecknad, och hvilken fortfar, som en utlagd Landsväg genom Häggums äng, till en Bäck Marbäcken d. ä. Mariaebäcken, kallad, till en längd af ungefärl. 2000 alr. Sidorne af denna Stenläggning löpa tämel. parallelt med hvarandra, med anvisningar upp till Ättebackar och offer högder på ömse sidor om denna stenväg. Vid slike stenvägar förekomma stundom 4 kantige grundläggningar efter små Hus, hvilka torde kunna anses som rudera efter hedningarnas Compita, om hvilka Spegel i sin Biskops Krönika D.2.p.16 talar. Månge aediculae patentes, eller pertusa Compita som Persius kallar dem, thet är små öpne torn, stodo vid allmänne vägarne, ther bönderne offrade, både när the hade utsått och inbärgat säden. Måtte hända, att hvart och ett Byalag hade sitt Compitum, som Virg.Georg. L 11. nämner pagos & Compita circum – , dit de med sine Lares Portatiles på bestämda tider kommit, och jämte ofer på feldtet anstäldt dans och lekar, och är det möijeligt, att en sådan slags Gudstienst varit här öflig före Odens tid, eller ock af Hoo införd. På Häggums gärde, Mellomgärdet kallat, visar sig en Kedja af ättebackar, Gethar bergen kallad, hvilken nära formerar en halfcircel. Alla äro ofvanpå med stora stenrör krönte, med dubbla cirklar grofre sten Kringlagde, med någon stensättning nedåt högen, som står i samklang med ledningarne till andra ättehagar, eller Compitalia loca. Stundom finnas 2:e af desse högar intill hvaranna belägne, från deras toppar förenade med en stenläggning. Såsom ville den antyda att 2:ne Makar eller ock Fosterbröder där blefvit högade. Om desse förvara minnet af de utvandrade Gether. el. Göther, som här kunnat hafva elt tryggt lägerställe, med sjön vid Hägganäs i öster, Brunnums berg i väster och Getharbergen som en förskansning i Söder, Så var det dem ock, sedan de hunnit bli samlade, helt rakt, att vitl upbrottet först besöka Gudhem, där aflägga sin afskeds Compliment och utbedja sig de där befintelige 100 Gudars gunst och välsignelse i sitt företag. om ock desse Kullar bära nam af någon desse utvandrares höfdinge Gethar, som en af dem, af höfdingen Ratte kallas Ratterör så blir dock otviflagtigt att detta Lägrets, Ålder stiger högt upp i hednatiden. Skarastigen, är en urgammal väg, som med oändligt arbete befvit lagd öfer Storsiön vid Bolum åt Skara, och som vid lågt vattn i Sjön är så när i vattnytan, att man ofta med en ökstock ej kan komma öfver honom Denna väg är fortsatt genom en utmark kallad SvensbroKärren, och där , på sanka ställen lagd med stor gråsten mellan båda yttre stenraderne, så att han skulle vara practicabel. När högderna vidtaga, är han enklast, som de förut nämde stenvägar till hedningarnes Compit, Ättehagar och oferhögder, lagd med 2:ne rader större sten; den fortfar genom hela Häggums Sochn, efter markens beskaffenhet, stundom nedsunken i jorden, men åter synbar på fastare mark, förbi hemanet Boslycke in i Häggums Åkergärde, där ett led kallat Skarastigsledet, och ägorne å ömse sidor intill honom Skarastigs Åkren, Vallen, Äckran, ängen o.s.v. och synes han slutel. hafva förenat sig med den som Tab. 3. föreställes. Således tyckes Skarastigen hafva utgjordt comunication emellan de stora och skönt belägna Ättehagar öster om Brunnums berg, och Afguda Temlet i Skara. Traditon i orten om denna väg är, att en lifdömd för sitt lifs räddning anlagt denna väg, och ändtel. vid hemanet Korsstorp, intill Häggums Sochns. gräns under sitt arbete stupat, där en Runesten till åminnelse af af detta hans opus Herculeum ligger in vid vägen, med påskrift, att det var Sven Gisslarsson som gjorde denna väg för sin siäl. Stenen är afslagen, ligger omkull och nedra stycket är borta. Högst på Klintarne af Billinges Möije och Brunnums bergen, finner man Grafvårdar av sten utlagde.4. Series Pastoreum
Därtill fants inter Sporr 1792, ehuru dess författande vid flere Episcopal Visitationcr blifvit anbefalt, hvarföre jag sökt fullgöra en sådan af företrädarne försummad skyldighet, så vida jag kunnat, på följande sätt: 1. Dnus Nicolaus, skall lefvat här som Sochnepräst 1320, säger Bisk. Ryzel, i sin Wgothia Eccelesiastica. 2. Dnus Ericus Amberni, den förste Pastor härstädes, lefde 1585 och underskref Upsala Mötes beslut l593. 3. Dnus Matthias. 4. Dnus Petrus Matthiae, förmodel, son af företrädaren. Past. 1651, då han tillförene varit Krigspräst. Utnänd till Oratol. på prästmötet 1652. 5. Dnus Ericus Olai Flagonius, Rect. Seholae Bogesundensis. År. 1650 gift med Brita Svensdotter, Enka efter Jonas Nicolai Pastor i Bogesund, och dotter af Rådmannen därstådes Sven Heljesson. Pastor i Häggum 1674, död 1676. 6. Dnus Sveno Laurentii Kliander, född i Kliene By i Horns församling 1613. var Comminister i Odensåker då han 1677 blef här Pastor, afsomnade 1696, 83 år gammal. Af hans barn är ingen bekant utom Jakob Svensson en myndig Länsman öfver Wadsbo Härad, som bekostat det öfver Hr Sven i Kyrkan upsatte Epitaphium. 7. Dnus Nicolaus And. Rydelelius, född i Ryda församl. Blef Rect. Schol. i Lidköping. 1693, Past. i Häggum 1697 Inslallerades i Ämbetet af Contr. Prosten Mgr Magnus Bredberg. Afsomnade i slutet af År 1712. 8. Dnus Haqvinus Broberg, tillförene Comminister i Kjellby i 25 År. Pastor härstädes 1714. Död St Pauli dag d. 25 Jan. 1737, 75 År 7 Mån. gammal. Hade en son Phil. Candid. Johan Broberg, till slut Past. i Sjogerstad. 9. Dnus Petrus Jonae Warenius, Blef student 1711. Var Comminister i Winköl, då han här blef Kyrkoherde 1737, tillträdde d. 1 Maji 1738. Död 1755. 10. Dnus Olaus B. Holmin, Född 1702, Student i Upsala 1726. Präst 1730. Comminister i Säfvared 1737. Past. härstädes 1756. Död af Slag St Michaelis dag 1767. Bergrafven den 14 Oct. Gift med Maria Helenia dotter af Com. Helenius i Göthened, med henne hade han 3 barn: sonen Lars, nu Comminister i Grefbäck och Döttrarne Maria Gift med Commin. B. Segerbeck i Ericsberg, och Cathrina med en bonde. 11. Dnus Petrus Venerholm, född d. 14 Dec. 1712 i Forsshems Församl. Fadren var soldat vid Skaraborgs Regem. Präst d. 7 Oct. 1747. Från Bergs Saccelanie blef han kalla hit 1769. Instäldes i Ämbetet d. 31 Oct 1773 af Contr. Prosten Mgr A. Hesselius. Afsomnade d. 2 Jan. 1792, 80 År och 14 dagar gammal, samt begrofs d. 13 ejusdem. Var gift med Caecilia. Straup från CarlsCrona, som före honom ingick i evigheten, och efterlämnade 2:ne Döttrar. 12. Mgr Thure Ljunggren, Född d. 8. Apr. g. st. 1748 Introd. i Skara Triv. Schola 1757. Såsom Abiturus Disp. under Dompr. Doct. A. Knös Praes. de Malo Synergismi. etc. 1768. S. År Student i Upsala. Under Prof. Joh. Floderi Praes. Försvarade 1771, Pars Va Versionis Svecanae Selector. etc. Disp. pro Gradu 1773, De Pullchritudine Morali, under Prof. Sleincurs Praes. s. År Philos. Magister d. 17 Junii. Vicarius vid Sköfde Schola d 31 Mars 1773. Led. af Vitterh. Sällsk. Apollini Sacra 1777. Vicarius Rect. Sch i Borås 1777. Ordinarius i Schöde 1778. Gift 1779 med Cath. Elis. Frondell, dotter af Kyrkoh. Mgr. Jon. Frondell i Slöta. Präst 1781. Orator vid Synoden 1783, ämnet: de Usa & abusa Precum Undergick Examen Pastorale d. 8 Mars 1786. Åren 1783, -89 och -91 Missverad till St. Wånga, Slöta & Barne Pastorater, sidst 1792 till Häggum där fullkomligt enhällig Kallelse vankade, och tillträddes Syslan s. År d. 1. Sept.
5. Märkvärdiga händelser, som sig här tilldraget, äro så urgamla, att ingen vet sådane omttala.
6. Allmogens Sinnelag, är sådant som det gemenl. blir då det ej mildras genom upfostran och. Kunskaper. Lyckeligt vis synes allmogen ännu i okunnighet om de rättigheter armstyrkan gifver. Frihet, Jämlikhet oeh Bröderskap äro för, dem ännu vocabula barbara, men skulle väl förklarade, på göra de lifligaste intryck, häldst bonden anser sig mycket vanlottad emot ståndspersonen, hvarföre han aldrig älskat honom ej eller framdeles lärer spara honom.
7. Dess Sedvänjor vid frieri trolofningar och Bröllop, äro icke skilgde från den öfriga landsortens. Vid deras gillen. äro Bränvins Supandet och frosseriet värkel. måtteligare än på andra orter i Länet, där välmågan är allmännare. I Klädes drägten, är intet synnerlit och har den genom frivilligt Socknestämmobeslut af d. 2 Dec. 1792 på Sparsammaste sätt bifvit inrättad.
8. Byggnadssättet, har förr varit skogödande, då heltimrade Ladugårdar brukades ; nu finnes ej månge sådane. Manhusen äro i allmänhet små, mörke och obeqvämlige, och Ladugårdshusen af stolpar och skifte ej särdeles väl huggne.
9. Vantro och Vidskepelser, intaga nödvändigt ett folk som utom liten Kundskap i Christendomen, saknar de första grunderne i alla andra Vetenskaper, och till och med i sitt hufvudyrke, Jordbruket och Boskaps skötslen, känner inga principer, utan ledes endast af Förfädrens bruk, och när det ej slår in, skyllar man på ödet, eller misstänker sine medmenniskor för häxeri, och söker motgörelse, hos sådene menniskor, som förstått angifva sig hos dem för någon klokskap. Så länge ännu inga steg blefvit tagne, till förståndets odling och uplysning hos allmogen, genom nödige oeh nyttige Kundskapers bibringande; utan barnen från Sochne Scholan där endast Catechesen läres, genast inledas, uti det tunga handarbetet, det de lefnads långt få holla uti; Så lär ännu lång tid behöfvas, att hos dem utplåna Munche Catcchesen, som af gamla gummor så flitigt inskärpes; om hvad man må, eller intet må göra, på viss tid och ort: huru alt, till och med redskap och värktyg böra signas och korssas, Husdörarne teknas i Dymmelveckan med Korss, huru Kreatur skola vänjas, med flere uselheter, som så otvunget hänga vid ett okunnigt folk.
10. Dialecten, skiljer sig här aldeles intet från den i angränsande Gudhems och Kåkinds Härader allmänna.
11. Bland Allmogens Dygder, kan räknas, deras kärlek för konungen och undergifvenhet för de närmast dem omgifande Befallningshafvande och bland.
12 Oseder, deras tröghet, att gå ifrån fädernas bruk äfven uti saker af hvilka de se den påtageligaste nytta Så ock deras liksom ärfda hat till Adel och Herrar, dem de i allmänhet kalla Knappa karlar.
Beskrivning av Häggums sockens brukningsenheter och bostadsbestånd vid slutet av 1800-talet och i mitten på 1900-talet. Anteckningarna är gjorda av Natanel Wihlsson från Tollestorp i Häggum som efter att han slutade som jordbrukare flyttade till Stenstorp. Natanael Wihlsson tog aktiv del i uppbyggnaden av Häggum Hembygdsförening. Han överlämnade många skriftliga handlingar, uppgifter och material till föreningen bl.a. dessa anteckningar som varit ytterst värdefulla i Hembygdsföreningen arbete.
Denna sockenbeskrivning visar vad som hänt i den ekonomiska och social strukturen i socknen. Från den tid då folkmängden var som högst, då utkomster saknades för många, fram till byggandet av Ranstadsverket, AB Atomenergi för utvinning av uran ur alunskiffer och då folkmängden var den lägsta i ”modern tid”.
Vid Hembygdsföreningens ”Torpinventering” hittades genom studier på plats och genomgång av kyrkoböcker och husförhörslängder ytterligare några platser som varit bebodda vid den tid som N Wilsson beskrivit.
Tillägg till I och redovisning av AB Atomenergis förvärv.
I
Gårdar torp och backstugor inom Häggums socken som voro bebodda för 70 år sedan, men som nu 1959 ej längre utgör boplatser. Möjligen finns någon bland de antecknade som redan på 1880-1890-talet var obebodda.
Bjärsgården
Torp. Senaste innehavaren Karl Knopp. Torpet lagt till gården. Familjen avflyttad. Husen nedtagna.
Tollestorp
Otto Timbergs. Jordbruket köpt och uppdelat mellan Tollestorp (Birger Bjerke) och Boslycke (Karl Fransson). Siste innehavaren död. Husen nedtagna.
Tollestorp
Gård sista innehavaren som bebodde gården var Ester och Elin Andersson. Gården nu köpt av Åke Agnar, Tollestorp. Stugan nedtagen.
Höberg ?
”Döves” backstuga med jordbit. Förpantningsjord på 50 år. Läge ovanför L:a Boslycke vid vägen till Söakullen. Husen nedtagna innehavarna döda. 1
Tovatorp?
Svenssons ”Kuttes” Backstuga med jordbit. Förpantningsjord läge ovanför L:a Boslycke vid vägen till Söakullen. Husen nedtagna sista innehavaren emigrerat till USA. 2
Tovatorp?
”Åsatorpatösernas” Läge intill ovanstående Husen nedtagna. Innehavarna flyttade till Längeberget. 3
Hansagården
Hofmans. Backstuga med jordbit. Förpantningsjord. Läge ovanför L:a Boslycke. Innaehavaren död. Boningshuset sammanbyggt med den lilla ladugården. Huset nedtaget. 4
Hansagården
Gustav Jonssons ”Kråkes”. Backstuga med något jordbruk. Läge ovanför St. Boslycke på västra sidan om vägen till Källeberg. Husen nere- ladugården genom brand. Ägaren död. 5
”Larspetters” stuga med något jord. Husen nedtagna och jorden lagd till Bränneberg (Johan Larsson).
Åslagården
”Drevsi” Torpställe till Åslagården (Hugo Nilssons) läge vid Bröderna Jonssons i Bäckagårdens ängsmark. Siste innehavaren Johannes Pettersson i Tångabacken. Husen nere.
Längeberget
Boningshus uppfört i början av 1900-talet, men är nu obebott, sedan ägarna ”Åsatorpatöserna” avlidit.
Kvarnslätten
Stuga belägen strax nedanför nuvarande boningshus å Kvarnslätten. Husen nedtagna.
Bosgården
”Slängakrestins” Boningshus med något jord. Läge vid avtagsvägen till Korsdalen. Husen nedtagna.
Bosgården
Torp. Andreasa ”i marken” Läge vid vä’gen till Backen. Husen nedtagna.
Bosgården
Torp ”Ramalyckan” Läge vid vägen till Backen nedanför Eda Anderssons i Undermarken. Husen nedtagna
Bosgården
Statarstuga. Läge vid ladugården å Bosgården. Stugan nedtagen.
Prästgården
Backstuga ”Prästaskräddarns” Siste innehavare Gustav Jansson avliden. Stugan nedtagen.
Prästgården
”Lisas” Stugan nedtagen. Läge på denna var liksom den föregående c:a 150 m. sydväst om gamla folkskolan.
Prästgården
Torp. Läge vid norra sidan om landsvägen vid Brännebacken. Boningshuset står fortfarande. Men obebott.
Prästgården
Stuga. På västra sidan om landsvägen mitt emot nya folkskolan, kallad Nisas på kro´a.
Prästgården
Stuga på västra sidan om landsvägen mitt för småskolan.
Blommedalen
Stuga. Står fortfarande. Sist boende var Emma Jonsson, dog å ålderdomshemmet i Tidaholm. Stugan inköpt av Häggums hembygds- och fornminnesförening.
Blommedalen
Stuga ”Janatildes”. Stugan nedtagen.
Prästgården
Torp ”Bolles” läge vid nedfartsvägen till Prästgårdens mosskift. Husen nedtagna.
Lars-Larsg.
Stuga ”Trulsatöseras” Läge vid Smedbacken. Ägarna döda. Två av deras brorsöner har varit kyrkoherdar med namnet Sandelius. Stugan nedtagen.
Lars-Larsg.
Gård. Husen nedtagna. Jorden ägs och brukas under Håkan- Uddsgården (Oskar Larsson) Sist boende var V. Kjäll.
Lars-Larsg.
Stuga ”Bobäcks” Läge på norra sidan om landsvägen mitt för gamla folkskolan.
Lars-Larsg.
Gård siste innehavare Petrus Abrahamsson. Husen står kvar men är obebodda. Gården inköpt av A/B Atomenergi. 9
Allmänningen
Gård. Husen nedtagna och jorden tillköpt Backgården (Thorell)
Lars-Larsg.
Gård. Sist boende Napoleon Sträng avflyttad. Husen står kvar men är nu obebodda. Gården inköpt av Skultorps kommun för att användas till tomtmark vid eventuell bebyggelse i samband med projekterat uranverk. 10
Korsgården?
Stuga med någon jord ”Adamma” läge å södra sidan om landsvägen vid Hemningstorps utfartsväg. Husen nere.
Korsgården
Stuga ”Skatannas” Läge cid södra sidan om landsvägen mitt emot Västrängen.
Korsgården
Stuga ”Jona” Läge som ovanstående. Stugan nedtagen.
Västerängen
Stuga med något jord. Siste ägaren var August Roth som var kyrkvaktmästare i Häggum åren 1903-1918. Husen nere.
Stuga
”Slängarsemmeas” Huset står kvar med är obebott. Läge vid norra sidan om landsvägen ungefär mitt för Källstorp. 11
Soldattorp
Siste innehavaren indelte soldaten Edvin Knopp. Husen nedtagna. Läge där Rosenlund (Forsmans) nu ligger.
Finslund
Stuga Siste innehavare var skräddaren August Rik. Huset nedtaget.
Stuga
”Sterns” läge vid Henriksberg. Stugan nedtagen. Ägdes av en gammal soldat som varit med bland de svenska trupper som 1848-1849 överfördes till Danmark vid dåvarande spända förhållande mellan Danmark och Tyskland. 12
Bäckagården
Torp ”Hägges” Läge på västra sidan om vägen till Backen. Husen nedtagna.
Klostergrens intäkt
”Heddas” Läge samma plats som Anna Knopps boningshus.
Nytorp
Mindre jordbrukslägenhet. Läge på Billingen innanför Skomakarehemmet. Siste boende var naturälskaren och orginalet Karl Billberg. Död å ålderdomshemmet i Tidaholm. Husen nedtagna.
Sjöakullen
F.d. gård. För c:a 30 år sedan odlades en rätt så stor areal mossmark och föddes där med hjälp av skogsbete 10 à 15 nötkreatur. Nu återerövrar skogen den förut med möda och ihärdighet odlade marken. Gården obebodd. Läge på Billingen.
Sjöakullen
F.d. gård. Läge som ovanstående. Där hölls tidigare 5-7 nötkreatur. Nu delvis utnyttjad som betesmark. Även där torde marken bli skogsbeväxt. Ägare Gustav Johansson st:hs, Rådene. Gården obebodd.
Sjöakullen
Jordbrukslägenhet (Lotta Häggrens). Läge som ovanstående. Obebodd. 13
Svaneberg
Mindre jordbrukslägenhet. Nu obebodd. Till dessa senast nämnda 4 gårdar och ställen har för några år sedan med bidrag av allmänna medel anlagts en relativt bra väg, men detta till trots äro nu ställena avfolkade.
Gåran
Gård f.d. Lars Kindbom. Nu köpt och tillagt närboende (Granqvist). Gården obebodd.
Gåran
Gård f.d. Gustav Örns. Nu köpt och tillagt närboende (Sven Storm) Gården obebodd.
Soldattorp till Skaffaregården och Tollestorp. Siste indelte soldaten som tjänade för roten (Biljer) bebodde dock ej stället längre än till 1905. Husen nedtagna och jorden köpt och tillagd annat soldattorp (Ståhls) 14
Tångabacken
Tångabacken Mindre jordbrukslägenhet (Bentssons) Husen nedtagna.
Tångabacken
Björkelund Mindre jordbrukslägenhet (Alstrands) obebott.
Källegården
Mindre gård. Ägdes av Per Larsson (Per i Källegården). Boningshuset står kvar men bebos ej.
Hulan
Gård. Husen nedtagna och jorden tillköpt Toragården (Bertil Vilhelmsson)
Pukabo
Gård Husen nedtagna och jorden tillköpt Georg Sträng
Skattegården
Gård ”Fjällars” Husen nedtagna och jorden tillköpt A/B Atomenergi.
Skattegården
Gård ”Bjällummes” Husen nedtagna och jorden tillköpt Herbert Henriksson.
Bäckagården
Mindre jordbruksdel. Husen står kvar men bebos ej. Jorden tillköpt närliggande Bäckagården (Nils Johansson)
Åslagården
Mindre jordbrukslägenhet. Boningshuset står kvar men bebos ej. Siste innehavare Gideon Andersson.
Tollestorp
Lindstedts stuga.
Tollestorp
Stuga i Lialycka.
Bjärsgården
Blysvens stuga. Läge vid landsvägen och i gränsen mot Noläng.
Bränneberg
Stuga benämnd Narven
Pukabo
Nuvarande ägare Albert Dahl. Stuga eller troligen två boplatser som stodo utmed vägen till Dahls mosse. Ågare eller då stugorna togs ned är obekant.
Södra Sandtäkten
Stuga med liten jordbit. Den ägdes och beboddes av föräldrarna till kyrkoherdarna Job och David Sandelius. Sista ägaren var Edit Larsson. Stugan står fortfarande men är obebodd.
Således 73 ställen och gårdar som på 70 à 80 år upphört att vara boplatser, vilket är över 46 % av bostadsbeståndet i Häggum något decennium före sekelskiftet 1800-1900.
De nu bebodda gårdarna och ställena utgör 85 st. Men av dessa är det blott en tidsfråga när en del ej kommer att vidare bebos. Häggums folkmängd år 1865 688 personer, för att nu vid årsskiftet 1958-1959 endast utgöra 279. Således en minskning med över 60 %.
Förteckning över gårdar och lägenheter inom Häggum socken som beboddes av ägare, arrendatorer och hyresgäster år 1953.
(Läsanvisning till denna beskrivning. Börjar längst i väster på Billingen följer sedan landsvägen mot Häggums by och tar med vägen till Tovatorp. Börjar vid Bäckagården längst i söder och följer landsvägen genom Häggums by mot gränsen till Rådene).
Halleberg
Ett friköpt torp under Bjersgården. Upphör att vara boplats med innevarande ägares död eller avflyttning.
Sjötorp
En mindre jordbrukslägenhet. Användes endast som sommarbostad av veterinär Gussarsson, Skara. Jorden brukas av Gunnar Larsson, Skomakarehemmet. Tidsfråga när det helt upphör som boplats.
Skomakarehemmet
Gård äges och brukas av Gunnar Larsson
Bjärsgården
Gård fordom säteri och på sin tid bebodd av adelssläkter. Äges och brukas av Axel Agnars sterbhus.
Tollestorp
Gård. Gammal släktgård, som varit i samma släkts ägo sedan som med visshet är känt 1687. Gården såldes ur släkten 1938. Äges och brukas nu av Svante Olsson.
Tollestorp
Gård. Tillhörde på sin tid ovannämnda släktgård. Äges och brukas nu av Birger Bjerke.
Noläng
Gård. Omfattar dels Noläng och dels en del av Tollestorp. Nuvarande ägaren Halvard Jansson köpte gården 1952.
L:a Boslycke
Gård. Omfattar dels Boslycke och dels en del av Tollestorp. Äges och brukas av Karl Fransson.
St. Boslycke
Gård äges och brukas av Nils Andersson.
Källeberg
Gård. Består av tre sammanköpta soldattorp. Äges och brukas av Erik Jonsson
Bränneberg
Gård. Fordom säteri äges och brukas av Gunnar Johansson.
Bränneberg
Gård. Fordom säteri, äges av Johan Larsson, brukas av Karl-Erik Levander.
Bränneberg
Bostadslägenhet. Äges av Johan Larsson.
Bränneberg
Gård. Äges och brukas av Per Larsson.
Häggumstorp
Bostadslägenhet. Äges av John Hjellström.
Skattegården
Gård. Äges och brukas av Herbert Henriksson.
Hansagården
Gård. Äges av Frans Skatts sterbhus.
Åslagården
Gård. Äges och brukas av Axel Andersson.
Åslagården
Gård. Äges och brukas av Hugo Nilsson.
Åslagården
Bostadslägenhet med mindre jordbruk. Tidsfråga när jordbruket nedlägges eller övertas av närboende.
Stommen
Prästlönestom. Arrenderas av Anders Svensson.
Tovatorp
Gård. Äges och brukas av Teodor Levander.
Tovatorp
Gård. Äges och brukas av Eskil Larsson.
Lars-Larsgården
Gård. Äges och brukas av Holger Johansson.
Skaffaregården
Gård. Äges och brukas av Gunnar Johansson.
N. Sandtäkten
Stuga.
Lars Uddsgården
Gård. Äges av Sigvard Gustavsson, Lars-Larsgården eller Bäckagården. Bebodd av hyresgäst.
Bäckagården
Gård. Gammal släktgård. Äges och brukas av Bröderna Jonsson.
Bäckagården
Gård. Äges och brukas av Nils och Gunnar Johansson.
Lars-Larsgården eller Bäckagården
Gård. Äges och brukas av Sigvard Gustavsson.
Höberg
Gård. Äges och brukas av Henry Häggstam.
Gröneberg
Gård. Äges och brukas av Samuel Levander.
Håkan-Uddsgården
Gård. Äges och brukas av Erik Jonsson.
Pukabo
Gård. Äges och brukas av Georg Sträng.
Pukabo
Gård. Äges och brukas av Albert Dahl.
Pukabo
Bostadslägenhet. Nybyggd äges av Erik Dahl.
Pukabo
Gård. Äges och brukas av Evald Johansson.
Sandtäkten
Stuga. Läge vid utfartsvägen från Stofsgården. Äges och bebos av Edit Larsson. Tidsfråga då det upphör att vara boplats.
Stofsgården
Gård. Äges och brukas av Harry Häggstam.
Skattegården
Gård. Äges och brukas av Erik Jonsson.
Skattegården
Gård. Äges och brukas av Georg Sträng, Pukabo. Bebodd av hyresgäst.
Toragården
Gård. Äges och brukas av Bertil Wilhelmsson.
Allmänningen
Gård. Äges och brukas av Fritz Alm.
Toragården
Gård. Äges och brukas av Nils Larsson.
Skattegården
Gård. Äges och brukas av Petrus Abrahamsson.
Korsgården
Gård. Äges och brukas av Nils Larsson. F. närvarande obebodd men torde dock alltfort kunna räknas bebodd gård då gården är av de större i Häggums socken.
Backgården
Gård. Äges och brukas av Gideon Larsson.
Backgården
Gård. Äges och brukas av Erik Thorell.
Källegården
Gård. Äges och brukas av Karl Perssons sterbhus.
Källegården
Gård. Äges av Gillis Andersson och brukas av Samuel Wilsson, Källegården.
Källegården
Gård. Äges och brukas av Samuel Wilsson.
Håkan-Uddsgården
Gård. Äges och brukas av August Larsson.
Håkan-Uddsgården
Bostadslägenhet med mindre jordbruk. Äges av Karl Larsson.
Håkan-Uddsgården
Gård. Äges och brukas av Oskar Larsson.
Håkan-Uddsgården
Handelslägenhet. Innehaves av handl. Natanael Hellqvist
Svenstorp
Handelslägenhet. Äges av handl. Systrarna Amanda och Hanna Käll.
Småskola
Lärarinna Maria Larsson.
Folkskolan
Folkskollärare Anders Siljedahl.
Fridhem
Bostadslägenhet äges av Maria Svensson.
Bossgården
Gård. Äges och brukas av G. Wetterberg. Fordom säteri.
Bosgården
Kvarnfastighet. Äges av Simeon Larssons sterbhus och innehaves av Daniel Larsson.
Prästgården
Gård. Arrenderas av Gustav Johansson.
Prästgården
Bostadslägenhet. Bebodd av hyresgäst.
Lars-Larsgården
Gård. Äges och brukas av Napoleon Sträng.
Toragården
Gård. Äges och brukas av Einar Johansson.
Toragården
Gård. Äges och brukas av Robert Karlsson.
Torsborg
Gård. Äges och brukas av Karl Kindbom.
Gamla Folkskolan
Användes som folkskola till år 1909. Nu bostadslägenhet. Äges av Johan Larsson Bränneberg och bebos av Herta Larsson. Tidsfråga när den upphör som boplats.
Klostergrens intäkt
Bostadslägenhet äges och bebos av Anna Knopp.
Kvarnslätten
Gård. Äges och brukas av Rudolf Christiansson.
Kvarnslätten
Bostadslägenhet. Bebos av Josef Ström. Tidsfråga när det upphör att vara bostad.
Korsdalen
Endast sommarbostad. Äges av systrarna Teckla och Blenda Johansson, Stockholm.
Åkholmen
Bostadslägenhet
Undermarken
Bostadslägenhet. Åges och bebos av Eda Andersson. Tidsfråga då det upphör.
Backen
Gård. Äges och brukas av Ernst Andersson.
Gåran
Gård. Äges och brukas av syskonen Granqvist.
Gåran
Gård. Äges och brukas av Sven Storm.
Ekeskogen
Gård. Äges och brukas av Valter Bood.
Ekeskogen
Gård. Äges och brukas av Erik Johansson.
Höksås
Bostadslägenhet med något jordbruk. Äges av Alfred Larsson.
Blommelund
Bostadslägenhet. Äges av Karl Roth. Tidsfråga när det upphör att vara bostad.
Smedbacken
Jordbrukslägenhet med smedja. Jordbruket består av två sammanlagda soldattorp. Innehaves av Kurt Ståhl.
Källstorp
F.d. soldattorp. Äges och brukas av Bertil Käll.
Henriksberg
Bostadslägenhet. Nybyggt och äges av Henrik Ehn.
Rosenlund
F.d. soldattorp. Äges och brukas av Nils Forsman (och hans syskon.)
Rosenlund
Nyuppförd bostadslägenhet. Byggd av Axel o Julia Forsman.
Tångabacken
Jordbrukslägenhet. Äges av Tekla Holmberg. Tidsfråga när det upphör som boplats.
Brännebacken
Gård. Äges av Claes Johansson och arrenderas av Gustav Ström.
Västerängen
Jordbrukslägenhet. Äges av systrarna Thorell.
Således äro 86 gårdar och lägenheter bebodda inom socknen år 1953, av dessa torde ett tiotal ej vidare komma att bebos inom en nära framtid.
Anm. Som kan göras 50 år senare 2003. N. Wihlsson bedömning att Gamla Folkskolan, Kvarnslätten, Undermarken och Blommelund skulle upphöra som boplatser har kommit på skam de är i dag moderna bostäder om- och tillbyggda. Däremot blev det många andra gårdar som försvann med Ranstadsverkets tillkomst se vidare i avsnitt III.
III
Sedan föregående antecknades har ytterligare följande upphört att vara boplatser:
Sandtäkten
Sista ägaren var Edit Larsson
Åslagården
Sista ägaren var Gideon Andersson
Skattegården/Lars-Larsgården
Sista ägaren var Petrus Abrahamsson
Lars-Larsgården
Sista ägaren var Holger Johansson
Gårdar som inköpts eller skall inköpas av A.B Atomenergi och som från 1960 upphöra som jordbruk.
Under juli månad 1961 inköptes av A.B. Atomenergi ytterligare följande gårdar.
Backgården
tillhörigt Erik Thorells sterbhus
Källegården
tillhörigt Samuel Wilsson
Källegården
tillhörigt Samuel Wilsson
Källegården
tillhörigt syskonen Persson
Backgården
tillhörigt Gideon Larsson
Korsgården
tillhörigt Nils Larsson
Toragården
tillhörigt Nils Larsson
Stofsgården
tillhörigt Harry Häggstam
Pukabo
tillhörigt Evald Johansson
Bränneberg
tillhörigt Per Larsson
Dessutom är delar av Bäckagården, Bränneberg, Skaffaregården m. fl. inköpta så hela antalet fastigheter eller delar av fastigheter som nu tillhör bolaget är uppe i c:a 45 st. omfattande ett par tusen tunnland och inköpssumman är c:a 6 mill. kronor.
i Den gård som S Gustavsson sålde var Lars-Larsgården.
SOCKENBESKRIVNIG ÖVER HÄGGUM Häggum kallades fordom Haegganäs och skrevs 1397 Heggem. Socknen har ett naturskönt läge på sydöstra sluttningen av Billingen med öppna gläntor och tjusiga dalsänkor i blandad barr- och lövskog. Nedanför berget utbreder sig kuperad mark, övergående i bördig slättbygd, som i söder avslutas av ett bälte mossmarker, vilka bragts i kultur. Utmed sydgränsen går ett vattendrag. I väster begränsas sockenen av ”Myggeberget” och Brunnhemsberget.
Av fornlämningar finnes enl. K.E.Sahlström 3 stora rösen, 15 m. i diameter, 2 resta stenar, 1 i röse, 1 domarring, 30 högar och rösen, mest enstaka. Lösa fynd har tillvaratagits, 1 liten stenyxa i Tollestorp 1 spjutspets funnen i Björnmossen (Skövde museum), del av dolkblad och kniv (Stat.Hist.museum), en s.k. romersk fibula, funnen i gravhög å Skattegården. Från vikingatiden har å Backgårdens ägor hittats lerkärl bennål, sländtrissor, samt pärlor (Stat.Hist.museum).
Socknens areal utgör 2070 har, därav 983 har åkerjord, innehållande 17 11/32 mantal och uppdelade i större och mindre hemmansdelar, samt en del småbruk, vartill hör tidigare soldattorp. Två ecklesiastika boställen finnes, Prästebolet och stomhemmandet Tovatorp.
II
I en sockenbeskrivning, som på ”Högwederbörlig befallning författad år 1794 av Thure Ljunggren, Pastor i Häggum” , omnämnes tre säterier:” a) Bjersgården. Ett helt hemmmn. Innehafvare är ÖfversteJägmästare Clarck. Belägenheten är mindre gynnsam i en däld på Cronparken Billingen. Åbyggnaden av trä grundeligen förfallen. Utsädet omkring 25 tunnor uti skrinn mojord. Höbohlet 70-80 stackar. b) Brenneberg. Ett halft hemman. Innehafvare Hofrätts-Commissarien Herr Eric Elfman. Belägenheten vacker en höjd omgifven af löfrika ängar med frie utsigter. Åbyggnaderna av trä i fullt stånd. Utsäde 20 tunnor i stenbunden klapperjord, föga bärand, Höbohl till 100 stackar. c) Bosgården Häggum. Ett helt hemman. Innehafvare afskedade Lieutnanten Välborne Herr Zacharias Åkerfeldt. Belägenheten är i Häggums Byalag på en höjd med fri utsigt och gott utrymme. Åbyggnaden försvarlig af trä. Har åkerjord till 30 tunnors utsäde i skäligt god mulljord och Höbohl till 120 stackar. Skog ingen. Fiske intet. Betesmark gemensam med Byn på Cronoparken Billlngen. Under säteriet lyda en öfverfalls mjölqvarn. En Väderqvarn. En krog och ett dagsverkestorp, alla nära gården. – Prästegården Innehafvare är nuvarande kyrkoherden Thure Ljunggren Prästegårdens storlek är ett helt hemman, hälften krono- hälften frälse. Belägenheten är på en ganska trång plats i Häggums by väster om kyrkan intill kyrkobalkarna till kyrkans stora fara som af ladugård och manhus å alla sidor omgifven. Åbyggnaden till manl och ladugård af trä ganska usel och kan af ungefär 13 1/2 hemman som på en skoglls ort hålla laga Hus ej bättre åstadkomma. Åkerjord har Prästegården till 28 tunnors utsäde i skäligt god mulljord och Höbohl emellan 80-90 stackar. Sedan en äng om 18 stackars vall under företrädarens ålderdoms skröplighet vid en vice Pastors och Consistorii fullmäktige försummade fatalier, genom rättegång blifvit bostället afhänt. Skog ingen. En sqvaltqvarn, Prästg. tillhörig ligger i trädgården och kan nyttjas höst och vår. Präste-Stommen är till storleken 1/4 dels hemman. Belägen i Tovatorps by. Har åkerjord till 4 tunnor utsäde i sämsta mojord. Höbohl till 20 stackar. Skog ingen. Betesmark på Cronoskogen.”
Bland övriga gårdar märkes Korsgården, Bäckagården, Gröneberg, Höberg, Stofsgården, Toragården, Backgården, Torsborg, Brännebacken, Boslycke, Tollestorp m.fl. Tollestorp har varit släktgård som gått i arv i rätt nedstigande led under 250 år, 1687-1938. Den siste innehavren Natanael Wilsson erhöll av länets Hushållningssällskap två gånger första prisutmärkelsen, för välskött jordbruk. I slutet av 1700 talet fanns inom socknen 11 dagsverkstorp och 41 soldat- och backstugor. Sedan 1890-talet har bostadsbeståndet minskat med 40 % i det, att 61 hemmmansdelar har sammanslagits och backstugor raserats. År 1953 voro 86 gårdar och lägenheter bebodda. Folkmängden i Häggum var exempelvis 1794 423 personer, 1870 645 personer, fördelade på 151 hushåll. Den 1 januari 1953 var folkmängden, 307 personer.
Bebyggelsen tedde sig under tidigare skeden annorlunda än nu. Säterierna har bibehållit sina lägen, liksom en stor del mindre gårdar. Före laga skiftet på 1800-talet fanns bybebyggelse bl.a. Häggums by i närheten av kyrkan samt byn Tovatorp. Öster om kyrkan utmed vägen till Rådena låg en samling småstugor, Byns Tå. Genom skiftet blev bybebyggelsen upplöst. En del åbyggnader blevo förflyttade eller nybyggda. Bönderna fick sin åkerjord i ett sammanhängande stycke. Det dröjde flera år innan man fann sig tillrätta. Gårdarna tilldelades skogslotter å Billingen eller Myggeberget, och fick del i mossmarker.
Manbyggnaderna från denna tid hade merendels samma typ och utseende: en lång rödmålad envåningsbyggnad med ett större rum över husets bredd, samt kök, förstuga och en eller två kamrar. Sätesbyggnaden å Bjersgården har kvar sin ålderdomliga prägel. Bossgården är en stor tvåvåningsbyggnad. Då den byggdes på 1860-talet låg, strax intill en hälsokälla och man räknade med att här skulle bli en brunnsort. Under några år drevs också badortsrörelse med ända upp till 200 badgäster per år. Under de senaste 50 åren har de flesta gårdar blivit ombyggda och moderniserade med manbyggnaden i villastil ljusmålade. Ryggåsstugor fanns till början av 1900-talet. Byns Tå består numera av trevliga bostäder i villastil överallt i socknen ser man välvårdade trädgårdar kring hemmen.
III
Åkerbruk och boskapsskötsel utgör huvudnäringen. Av industri finnes blott mindre kvarn- och sågverksrörelse, smides- och bilverkstad. Två speceri- och diverseaffärer ombesörja handeln.
Åkerjorden är av växlande beskaffenhet, men ger god avkastning, och skötes numera efter moderna metoder med maskinell utrustning. Tidigare användes oxar som dragare, vilket även förekom på vissa gårdar ända till på 1920-talet. Stenbundna marker har genom röjning samt dränering förvandlats till god åkerjord. År 1914 blev fyra stycken småbrukare prisbelönta av länets hushållningssällskap för odlingsflit.
Kreatursstammen är av S.R.B. rasen. I början av 1900-talet ägde en omfattande smörtillverkning rum i hemmen genom hemseparatorer och i Skövde avyttrades produkterna. Senare har mejerier tagit hand om mjölkproduktionen. Ungdjursuppfödning, svin- och hästskötsel bidrager till inkomsterna från ladugårdarna.
I Backgården har tidigare under en lång följd av år bedrivits en omfattande hästavel, där importerade hingstar av ardennerras varit stationerade, med stor betydelse även för kringliggande socknars hästbestånd.
Betesgång har förekommit å kronoparken Billingen, där ungdjur och sinkor haft sommarbete.
År 1899 hemsöktes Häggum av mjältbrand, 132 husdjur dog därav 121 nötkreatur, 5 hästar, 4 får och 2 svin. Värdet uppskattade till 16140 kr., på den tiden en avsevärd summa. Förlusten gottgjordes till 11785 kr. genom frivilliga gåvor. En person blev även smittad, men utan dödlig utgång.
Vid sidan om själva jordbruket förekom även hemslöjd i gårdarna. Många av Stugornas folk hade också hemslöjd och spånadsarbete som sin huvudsakliga inkomstkälla. Åldringen av i dag kan berätta hur man härvid måste försörja sig med Små inkomster. Exempelvis kan nämnas hur ett par kvinnor, som sysslade med spånadsarbete, nöjde sig med 50 öre per dag och även fick hålla sig med egen kost. Förnöjsamheten var dock stor.
IV.
Häggum har goda vägförbindelser. Från Häggums by går allmän landsväg genom Brunnhem mot Stenstorp, vilken kom till stånd i slutet av 1920-talet. Dern tidigare byvägen dit var smal och krokig och försedd med ett otal grindar. Åt motsatt håll går vägen genom Rådene mot Sjogersted och Skövde. En mycket vacker väg utgår från Byn och löper genom säregen natur över Billingen mot Bolum och Bjällum. Denna väg vittnar om, huru kostigen varit norm via utstakningen Vägen borde fridlysas. När man kommer från Bolumshållet möter man vid norra sluttningen av Myggeberget ned mot Korsdalen en skönhetssyn som, man inte glömmer. Vid St.Boslycke har man ett vackert panorama över Häggums by med kyrka prästgård missionshus och skola i centrum, och synkretsen sträcker sig till Sjogerstads kyrka samt Borgundaberget.
En gammal bygdeväg går från Häggums by till gårdar i byn Tovatorp. Den fortsätter därifrån till Broddetorp i en dalsänka som benämnes Tjuvadalen. Namnet tror man har uppkommit i samband med osäkerheten att här färdas fram, särskilt nattetid. Från ”Tån” leder en väg till gårdar på övre sluttningen av Billingen, Sjöakullen (Söakullen), Backen och Gåran. De tre gårdarna i Sjöakullen ligger numera obrukade och obebodda.
Postförbidelserna, med Häggum ombesörjes under åren 1875-1950 genom egen poststation, lydande under postkontoret i Stenstorp. Dess förste föreståndare var J.Wiktor Johansson, och den siste var Karl Johansson. Numera sker postgången genom lantbrevbärare. Telefonförbindelse .fanns redan på 1890-talet till Bosgården och Backgården. År 1937 infördes automatisk telefonväxel och med 68 abonnenter (1952) Förbindelser med närliggande stad förmedlas genom regelbunden busstrafik.
V.
Häggum eget pastorat. Hävderna förtälja, att Häggum under medeltiden varit, förenat med Sjogerstd, och Rådene till ett gemensamt pastorat men i slutet av 1500-talet, blev frånskilt och bildade från den tiden ett självständigt pastorat. Denna skilsmässa hade en historisk bakgrund. Enligt Gustaf I:s testamente rörande hertigdömen till hans söner, kom Häggum, som låg inom Valle härad att tillhöra hertig Magnus och senare hertig Karls hertigdöme. Sjogerstad och Rådene voro belägna inom Gudhems härad och kom att lyda under kungslotten. Den härav föranledda delningen i två pastorat synes ha kommit till stånd vid tiden för Uppsala möte 1593. År 1593 stadfästes avsöndringen. Häggum blev alltså ”undantaget”, vilket uttryck ännu lever kvar i folktraditionen. Häggums pastorat ägde bestånd över trehundra år varefter det återbördades till Sjogerstads pastorat. År 1902 blev indragningen ifrågasatt. Kyrkoråd och kyrkostämma inlade till domkapitlet en bestämd protest och ärendet blev vilande några år. År 1909 återkom frågan i samband med tillsättandet av lediga kyrkoherdebefattningen. Kyrkostämman begärde, att Kungl. Maj:t i nåder ville besluta att befattningen skulle återbesättas i vanlig ordning. Församlingen blev, bönhörd och Häggum fick än en gång kyrkoherde. År 1915 och 1919 förnyades frågan om indragning men församlingen vidhöll sin tidigare protest. Efter myndigheters hörande fälldes utslaget av Kungl.Maj:t. Den 29 augusti 1921 utfärdades följande resolution: ”att Sjogerstads och Rådene församlingars pastorat samt Häggums församlings pastorat skola den 1 maj 1922 förenas till ett pastorat med endast en kyrkherde i Sjogerstad”. Häggumsborna mottog den gjorda förlusten med stor sorg. De hade förlorat en trehundraårig förmån som aldrig kunde ersättas.
I series pastorum av kyrkoherde A.E. Noreus nämnes en Niclis Curatus in Hägganes 1320, vilken har underskrivit ett pergamentbrev, vari råmärken omkring socknen anfördes. Ett 20-tal präster omnämnes. Häggums förste pastor Var Ericus Emberni. Han förordnades 1586. Sedan 1851 har Häggum, haft följande kyrkoherdar: Anders Johansson, 1851-1880 Per Otto Landén 1881-1886, Karl Gustaf Sandberg 1887-1897, Karl August Hellgren 1897-1909, samt Lars Johan Paulinus (Paul) Nilsson 1909-1/5 1922. Denne flyttade till Sjogerstad och övertog det sammanslagna pastoratet, blev emeritus 1946, död 1951. Paul Nilsson var tillika regementspastor, hovpredikant, blev vida känd som psalmdiktare och författare, och har gjort en bestående insats för sångens höjande.
VI.
Häggums kyrka byggdes 1864, på samma plats där tidigare en äldre kyrka låg. Den nya kyrkan har torn med hög korsprydd spira. I tornet finns två klockor. Den större är från 1400-talet med minusk1e-inskrift ”Enligt sägnen har den varit utsatt för jättekast”. Den mindre är gjuten i Skara 1757 av Styck- och Klockgjutare Billsten. Å östra gaveln är utbyggd en sakristia. Kyrkan har sedan 1872 en altartavla som föreställer Kristus med Maria och Johannes, skänkt av dåvarande Anders Johansson. Målningen är utförd av 0 Ljungström. I kyrkan finnes fyra ljuskronor, av vilka två äro antika och betinga stora värden, en av mässing från 1600-talet.Den andra kristallkrona i empirisk stil från 1700f-talet. Från den gamla kyrkan har överförts en vacker dopfunt med rankornering från 1200-talet, samt predikstol och epitafium. De sistnämnda har på bekostnad av Nat. Wihlsson och David Hagelen, konserverats år 1953 av konservator 0. Hellström. I vapenhuset förvaras gamla gravhällar. Elektrisk värme år införd i kyrkan.
På kyrkogården, som är omhägnad av en bred stenmur har flera adliga ätter från säteriernq fått sitt vilorum. Intill kyrkogården ligger ett sockenmagasin från 1700-talet äldsta byggnaden i Häggum. Den nedre våningen tjänade som bårhus och den övre som magasin. År 1794 uppgavs dess styrka till 150 skäppor korn och Havre. Socknens gmla prästgård var belägen strax utanför kyrkobalken i väster och tjänstgjorde till 1881, då en ny prästgård byggdes på en vacker tomt ett stycke från kyrkan. År 1922 upphörde den att vara kyrkoherdebostad i samband med pastoratets indragning.
Det kyrkliga intresset i Häggum har visat sig icke blott genom kyrkobesök utan även i villighet att genom stora uppoffringar hålla kyrkan i värdigt skick. Helgedomen är uppskattad och högt värderad.
Prästen är en gärna sedd gäst i hemmen. Vid sidan av lagstadgat kyrkligt arbete finnes kyrkokör, ansluten till Västergötlands Körförbund, syförening och kyrkobrödrakår. Kyrkovärdar äro (1953) Erik Thorell och Birger Bjerke Tollestorp.
I början av 1850-talet nåddes bygden av frikyrklig verksamhet då predikanter från Jönköpings missionsförening började predika. År 1878 byggdes Häggums missionshus. De frikyrkliga numera även baptister och pingstvänner uppgår till 50 personer. Verksamheten omfattar även söndagsskola och arbete med juniorer. Ordförande i missionsförsamling är Ernst Andersson, Backen. Ett gott samförstånd råder mellan kyrkliga och frikyrkliga.
Skolväsendet
Från slutet av 1700-talet förekom barnaundervisning, som meddelades av klockaren i hans stuga. Denna var bygd på kyrkans åkerlycka. Sockenbetjänter var förenade i klockarens person vilken av sockenmännen avlönades genom säd- och matskott vartill kom någon liten hjälp av kyrkans medel. Av ”Byn” erhöll han två små täppor samt 10 stackar höslag i byemännens samfällda äng. För lindrigt arrende brukade han en åkerlycka tillhörig kyrkan.
Efter skolstadgans tillkomst 1842, byggdes ett skolhus å dåvarande klockarjorden. Men på grund av laga skifte flyttades skolhuset till ny tomt 1859~1860. Ombyggnaden och flyttningen drog en kostnad av 800 riksdaler. Skolhuset kom nu att innehålla lärosal samt lärarbostad om två små rum och kök. Barnen fick sitta i långbänkar. Undervisningen pågick här till 1908, då nytt skolhus uppfördes. Den gamla skolan såldes och är i privat ägo.
Det nya skolhuset fick ett centralt läge å Bosgården. Skiss och planritning uppgjordes av dåvarande folkskolläraren Ernst Johansson och stort intresse i frågan nedlades av församlingens kyrkoherde K. A. Hellgren. Byggnaden uppfördes i timmer och innehöll skolsal med kapprum, samt lärarebostad, tre rum kök och hall i bottenplanet. Den kontanta kostnaden stannade vid 1400 kr. tack vare att alla körslor grävnings- och planeringsarbeten utfördes genom sockendagsverken. Denna dagsverksskyldighet fortgick i Häggum ända inpå 1920 talet. Präst och skolärare befriade från skyldighet. Byggnaden fick en vacker exteriör och ansågs vid denna tid fylla kravet för en modern folkskola
Den år 1890 byggda småskola ligger inom nuvarande folkskolans tomt. Tidigare var från år 1879 småskolan inrymd i hyrd lokal å Bosgården.
Varannandagsläsning pågick i Häggum till 1918, då vardagsläsning enligt B2-formen infördes. Fortsättningskola förekom innan den blev obligatorisk och omfattades med stort intresse. Församlingen och skolrådet har alltid visat stort nit för skolan och förtroende för dess lärare.
Häggums första ordinarie folkskollärare var Henrik Andersson 1847-1864, C.F.Embring 1865-1870, P.A.Wahlstrand 1870-1902, J.F. Rydner 1902-1906, Ernst Johansson 1906-1921, Hjälmar Pettersson 1922-1924, Karl Ström 1925-1928, Gunvald Hallinder. 1928-1929, B.Sandström 193o-32, Petrus Bothzén 1933-1944, Anders Siljedahl 1945- . Lärarinnor har varit Anna Pettersson 1878-1880, Maria Sahlstedt 1881-1921, Maria Larsson 1922-.
År 1952 blev för Häggum ett märkesår, då kommunen uppgick i Skultorps storkommun, vilken dessutom omfattar Rådene, Sjogerstad, Hagelberg och Norra Kyrketorp. Här liksom annorstädes mottogs kommunsammanslagningen ingalunda av någon entusiasm, då man förlorade också det kommunala självstyret som bestått under 90 år. Den lilla socknen hade på ett tillfredsställande sätt löst sina angelägenheter. Som förtroendeuppdrag utan nämnvärd ersättning hade de valda ledamöterna sina åligganden. Lokalpatriotismen och hembygdskänslan kunde också växa sig starkare i den egna lilla kommunen än i en stor.
Sedan kommunallagarnas tillkomst har följande personer innehaft ordförandeskapet i kommunalnämnd och stämma: Ander Larsson, Håkanuddsgården 1863-1866, folkskollärare J.F.Embring 1867-1869, Fred.Larsson Korsgården 1870-1874, Anders Dahlberg Toragården 1874-1901, dennes son Alfred Dahlberg 1902-1921, Nathanael Wihlsson,Tollestorp 1922-1931, Johan Larsson Bränneberg 1932-1949, och Evald Johanssn Pukabo 1950-1951. Bland andra bemärkta kommunalmän må nämnas Johannes Larsson Bosgården, död 1867, dennes son J.W.Johasson, död 1922, samt Karl Johansson Backgården död 1952 W vilka genom stora insatser i kommunens förtjäna ett namn i Häggums sockenbeskrivning.
Socknens läge och klimatiska förhållanden har medfört folkhälsa och genom ett sunt levnadssätt har här växt upp ett friskt släkte. Mången har uppnått 90-100 år. Befolkningen är synnerligen arbetsam och skötsam. Den har följt med i näringslivets utveckling och förvärvat sig en välbärgad ställning. Nykterhet utan organisation har sedan en mansålder tillbaka varit särskilt utmärkande. Frikyrkligheten har även satt sin prägel på. Folklivet. Häggumsborna är glada och sällskapliga. Familje- och högtidsfester firas i hemmen under glad stämning i förening med allvar. Allsång och musik, ofta med religiöst inslag har en given plats vid dessa tillfällen. Ungdomen förtjänar ett vackert vitsord. En stark hembygdskänsla finnes. Många familjer har gamla anor i Häggum och mången häggumsbo i förskingringen har visat kärlek till sin barndoms bygd.
”Släktenas rad räcker oss handen” och knyter ett band mellan forntid, nutid och framtid. Arvet förpliktar.
Denna sockenbeskrivning torde vara skriven 1953. P. Ernst Johansson var som framgår i denna sockenbeskrivning och i andra artiklar på Hembygdsföreningens hemsida Folkskollärare i Häggum 1906-1921. Se särskilt Häggums skolhistoria. Han flyttade från Häggum till Stora Levene.
Vid Häggums Hembygdsförenings 50-årsjubileum presenteras denna beskrivning över Häggums socken 2004. Tidigare har två sockenbeskrivningar publicerats, 1794 av Mg:r Thure Ljunggren och i början av 1950-talet av folkskollärare Ernst Johansson samt förteckningar över bebyggelsen i Häggum i slutet på 1800-talet av Natanael Wilsson. Avsikten är att beskriva Hembygdsföreningens verksamhetsområde som utgörs av Häggums församling som i princip omfattar det som fram till 1951 var Häggums kommun.
Häggum är beläget i Skövde kommun, Västra Götalands län. Skövde Tingsrätt. Häggums församling, Norra Kyrketorps kyrkliga samfällighet i Skara Stift.
Geografi och Natur
Häggum domineras av de Västgötska platåbergen och vilar på Sydbillingens, Myggeberget/ Tovabergets och Brunnshemsbergets östliga sluttningar med utsikt över norra delen av Falbygden med Borgundaberget, Plantaberget, Varvsberget, Gerumsberget, Ålleberg och Mösseberg i fonden och blånande Hökensås längst bort i öster. Vilka berg man ser beror förstås på var man befinner sig, höjden över havet varierar från 180 till 290 m.ö.h. Dess utbredning utgörs av de koordinatsatta bebyggelser som Hembygdsföreningen har inventerat i söder Bäckagården x6466071, i norr Våtemossen x6471099, i väster Tovatorps ägor y137400 i öster Tångabacken y1379225 centrum i socknen är beläget 58.43 grader nord 13.43 grader öst.
I den fysiska riksplaneringen är delar av Häggum upptagna som riksintresse för natur- och kulturvård och för det rörliga friluftslivet.
Växtligheten domineras på bergens platåer och sluttningar i huvudsak av barrskog som på sluttningar övergår i blandskog med rika inslag av ädellövträd. I synnerhet på våren framträder häggen som troligen givit Häggum dess namn förledet hägg- och slutledet -um som betyder hem alltså häggens hem. De vilt växande körsbärsträden är också ett markant inslag i synnerhet vid blomningen på våren. Den rika växtligheten på sluttningarna är likartad den som finns vid alla platåbergen. Dokumenterade är Torrbackarna vid Höberg 1 (egentligen Pukabo öster om Höbergs backar och omedelbart söder om Ranstadsverkets industriområde) beskrivs som de finaste torrbackarna i Skövde kommun med backsippa, smalbladig lungört, spåtistel, trollsmultron, blodnäva, brudbröd, kungsmynta och den sällsynta fältgentianan. Från kullens topp kan man se kyrktornen på kyrkorna i Häggum, Sjogerstad, Dala och Stenstorp.
I Naturreservatet Sydbillingens platå ingår Våtemossen. Gårans naturreservat omfattar delar av gårdarna Stora Gåran.
Östra och södra delen av Häggum domineras av öppen åker- och betesmark liksom efter vägen mot Bolum. Men skogen återtar varje dag nya marker främst genom igenväxning av ängar, hagar och betesmarker till följd av minskat behov betesmarker för husdjur.
Efterbearbetningen vid Ranstadsverket är avslutat och för närvarande pågår uppföljning i form av provtagning och analys av vatten både i flöden och i grundvatten. Driften vid Ranstadsverket har inneburit nya inslag i landskapsbilden. En ny ås av rester vid dagbrottet sträcker sig i SV-NÖ och Ö-V riktning och en ny skogsbeklädd kulle som täcker avfallstippen vid Höbergs backar/Blacke. Dagbrottet har förvandlats till en ny sjö Tranebärssjön i vilken ett rikt fågelliv håller på att etablera sig. Vid avfallstippen omformas de olika sjöar som hade med reningen av industriavloppsvatten att göra till yttrligare en ny sjö Blackesjön.
Bebyggelse och Befolkning
Bebyggelsen utgörs i huvudsak av traditionell gårdsbebyggelse och en del villor. Äldre mangårsbyggnader, även från 1800-talet, är i dag moderna bostäder som avstyckats antingen i samband med AB Atomenergis förvärv av gårdar för att bygga Ranstadsverket eller avstyckningar i samband med sammanläggning av jordbruksfastigheter. Ett antal fritidsfastigheter finns också som tidigare varit mindre gårdar. År 2000 dokumenterade Häggums Hembygdsförening 2 delar av bebyggelsen bl.a. samtliga bostads- och fritidshus. I allt fler gårdsmiljöer finns ladugårdar som inte används i jordbruksdrift längre och i stället har tillkommit stallbyggnader för det ökande antalet hästar i bygden.
Dominerande inslag i bygdens bebyggelse är fortfarande uranverket, i dag Ranstad Industricentrum, även om det 60 m höga silotornet revs redan i början på 1990-talet. Som ett tecken på ännu nyare teknik står på silotornets plats i dag en 60 m hög 3G mast för mobil kommunikation.
Folkmängden var den 31 december 2003 3, 214 invånare, 112 m 102 kv. Av befolkningen är 17 ålderspensionärer, 14 personer över 20 år som är födda i Häggum bor fortfarande kvar, 10 personer som är födda i Häggum har flyttat åter efter att kortare eller längre tid bott på annan ort. 18 personer har bott mer än 50 år i följd i Häggum. Äldsta invånaren är Ingegerd Olsbo 93 år yngst är Simon Ekengren och Karl Schönborg födda 2004. Därmed sagt att befolkningen dels är ungdomlig dels att det i takt med jordbrukets rationalisering och därmed tillgång på bostäder i fin miljö skett en stor inflyttning.
Arbetstillfällen finns inte många i Häggum utan i stort sett alla är hänvisade till pendling till närliggande tätorter. Antalet arbetslösa boende i Häggum har varit ett fåtal. Den samlade kompetensen är imponerande när en grov sammanställning görs av yrke och arbetsuppgifter. Administratörer i privat och offentlig förvaltning, Affärsbiträde, Arrendator, Banktjänsteman, Bygg- o anläggning arbetare och tjänstemän, Butiksägare, Dagbarnvårdare, Datakonsult, Civilanställda och officerare inom försvarsmakten, Chaufför lastbil och buss, Chefredaktör, Direktör, Entrepenör, Elektriker, Fångvårdare, Försäkringshandläggare, Grävmaskinist, Hushållslärare, Husfru, Industriarbetare och tjänstemän, Ingenjör, Jurist, Jordbrukare, Kantor, Kock, Kontorist, Lagerarbetare, Lärare i förskola, grundskola och komvux, Lokalvårdare, Läkarsekreterare, Miljöinspektör, Målare, Personlig assistent, Professor, Reparatör, Resebyråtjänsteman, Rörmokare, Servitör, Svetsare, Snickare, Sjuksköterska, Tandsköterska, Undersköterska, Verkstadsarbetare, Vårdanställd, Åklagare.
Den sammanlagda taxerade förvärvsinkomsten 4 utgör 29.549.300 kronor vilket innebär 190.640 kronor per person som avgivit deklaration.
Näringsliv
Bygdens huvudsakliga näring är jord- och skogsbruk som är i snabb förändring. Från Ljunggrens sockenbeskrivning 1794 med jordbruk för självhushåll och överlevnad. Via E Johanssons 1950-tal där produktionen efter andra världskriget allt mer inriktades på att sälja produkterna, utöver det som behövdes för det egna hushållet. Till i dag då endast tre jordbruksenheter drivs av brukare som inte har annat arbete eller pension. Jordbruket kännetecknas i dag av stora enheter genom sammanslagningar och sidoarrenden samt av en hög mekaniseringsgrad. Havre, korn, rågvete är dominerande sädesslag i spannmålsodlingen men även råg, vete och oljeväxter odlas. Avkastningen på spannmål ligger runt 5.000 kg per hektar och vallskörden som i huvudsak tas som ensilage skördas två à tre gånger per år.
Jordbruksdriften i Häggum: 5 Företag med mer än 2 ha. åker; ägd åkermark 274 ha. arrenderad åkermark 302 ha. betesmark 155 ha. Brukningsform 4 helt ägda, 4 helt arrenderade och 10 delvis arrenderade. Medelareal per företag 31,5 ha som med ett ½ ha. överstiger medelarealen i Västra Götaland län. Antal husdjur: 44 kor för mjölkproduktion, 98 kor för uppfödning kalvar, 200 kvigor tjurar och stutar och 187 kalvar under ett år. Baggar och tackor, 23 mer än ett år, 37 lamm 21 hästar och 8 höns. Svin finns ej.
Förändringar från 1999 för arealuppgifterna är försumbar däremot har förändringar skett när det gäller antalet husdjur. Antalet hästar är också högre än som redovisats på grund av många finns på fastigheter som inte ingår i Lantbruksregistret.
Egenföretagare finns ett antal inom följande näringsgrenar; affär/butik, elinstallation, grävmaskin- och entreprenad, bilreparationsverkstäder för både tyngre och lättare fordon och lastbilsåkeri.
Ranstad Industricentrum AB äger de byggnader och den mark som var AB Atomenergis uran-gruva och uranverk samt bedriver uthyrning 6 till följande företag och verksamheter:
Ranstad Mineral AB arbetar med uranåtervinning ur restprodukter från tillverkning av kärnbränsle.
Metal Work AB är ett verkstadsföretag.
Henrik Östh Transport AB ett åkeriföretag.
Sjöberg & Co AB samt Edwards Scandinavia AB tillverkar stämplar (Laser Stamp) baserat på ett eget patent samt impoterar och säljer en mängd produkter t ex fyrhjulingar, möbler, presentartiklar m m.
Sydkraft Sakab AB lagrar miljöfarligt avfall en verksamhet som upphör under oktober månad 2004.
Konvex lagrar köttmjöl, denna lagring tycks gå mot sitt slut.
GK Pellets AB säljer bränslepellets.
Ekopallkragen West AB tillverkar pallkragar i papp helt återvinningsbara.
Stenstorps Bil & Motor arbetar med service av tunga fordon samt skrothantering.
Häggums Offroaders hyr klubblokal.
AB Svafo hyr kontor i anslutning till arbetet med återställning.
Skanska hyr vissa ytor i anslutning till arbetet med återställningen.
Häggums Hembygdsförening – arkiv.
Service
För dagligvaruhandel och övriga inköp är Häggumsborna hänvisade till närliggande serviceorter Stenstorp 7 km, Skultorp 9 km och Skövde 15 km. Skolorganisationen innebär att barnen har skolskjuts till Skultorp för låg- och mellanstadiet och till Skövde för högstadie- och gymnasieutbildning. När det gäller gymnasieutbildning så föreligger fritt val och studier sker på ett flertal platser utöver Skövde. Förskola och fritidshem finns för barnen från Häggum i Skultorp och Skövde. När det gäller sjukvård är de flesta inskrivna vid vårdcentralerna i Stenstorp och Skövde, närmaste akutsjukhus Kärnsjukhuset i Skövde. Äldrevården tillgodoses genom hemsjukvård och service i hemmet och platser vid kommunens äldreboende och servicehus i Skultorp och Skövde. Postadressen är 520 50 Stenstorp och postens service sker genom lantbrevbäring. Kollektivtrafik; bussförbindelse 7 linje 310, två tidtabellagda turer per skoldag i vardera riktningen Häggum-Skövde. Samt med ”närtrafik” beställd resa två timmar före avresa tre turer per dag måndag-lördag i vardera riktningen Häggum-Skultorp. De allmänna vägarna är samtliga belagda och i relativt god standard.
Kultur
Med hänsyn till den omfattning som kyrkohistorien haft i tidigare socken beskrivningar så inleds detta avsnitt med den kyrkliga organisationen. Häggum bildar egen församling inom Norra Kyrketorps kyrkliga samfällighet, för närvarande på så kallad dispens och inom en kort framtid sett i historiens ljus kommer säkert församlingen att tvångssammanläggas med annan församling i samfälligheten. Kyrkoherde är Kjell Knutas och komminister Mats Bengtsson.
Häggums kyrka är byggd 1864 på den plats där den gamla kyrkan var belägen. Häggums nya kyrka uppfördes av byggmästare Anders Pettersson Värsås. I tornet finns två klockor, den stora från 1400-talet och den lilla från 1757. Bland inventarier bör nämnas altartavlan föreställande Kristus på korset med Maria och Johannes målad av O Ljungström och skänkt 1872 till kyrkan av dåvarande kyrkoherden Anders Johansson. Vidare den vackra dopfunten i sandsten från 1200-talet med rankornering samt en äldre predikstol och ett epitafium från slutet av 1600-talet. Vid restaurering 1998 återställdes kyrkan till sin ursprungliga nyklassicistiska stil efter tre restaureringar och ombyggnader under 1900-talet. I vapenhuset finns gamla gravstenar uppställda den ena över hattmakare Anders Wahlberg död 1762 och den andra över Dannemannen Jacob Bengtsson. Prästgården och Tovatorp Stommen är avyttrade och i privat ägo därmed finns efter 1000 år ingen kyrklig jord i Häggum.
Församlingens verksamhet består av gudstjänster och samlingar för äldre och daglediga och det finns en kyrkokör och en barnkör i övrigt sker gemensam verksamhet för hela samfälligheten. Kyrkliga syföreningen anordnar varje höst auktion vars inkomster går till missionen och social verksamhet.
Häggums Missionsförsamling inom Svenska Alliansmission firade 2004 sitt 125-årsjubileum och under lika lång tid har söndagsskolan varit verksam. Församlingens ungdomsverksamhet sker i Häggums UV-scoutkår (Unga Viljor). Missionshuset byggdes 1878 och firade 2003, 125 år. Varje höst anordnas Skördefest/Missionsauktion vars inkomster går till församlingens verksamhet och mission. Söndagsskolan och UV-kåren har avslutningsfester på våren och före jul.
Föreningsliv och folkrörelse har under hela 1900-talet haft en stark ställning i Häggum. De föreningar som finns 2004 är: Häggums Bygdegårdsförening, Häggums centeravdelning, Häggums centerkvinnor, Häggums Hembygdsförening, Häggums Idrottsförening (vilande), Häggums kyrkokör, Häggums kyrkliga syförening och Häggums offroaders.
Genom Häggums Bygdegårdsförening har bygden i den gamla folkskolan fått en ändamålsenlig samlingslokal, Bygdegården, där den stora salen är nyrenoverad 2004.
Återkommande arrangemang i Häggum, med respektive arrangör, som det vilar en tradition över är;
Julen dansas ut i januari – Häggums centerkvinnor.
Bygdevandring 1 maj m.fl. tidpunkter – Häggums Hembygdsförening.
Firande av Nationaldagen – Häggums hembygdsförening.
Resning av och dans runt midsommarstången midsommarafton – Häggums Bygdegårdsförening.
Friluftsgudstjänst söndagen efter midsommardagen – Häggums församling.
Skördefest och Höstagille okt./nov. Häggums Hembygdsförening.
Kyrkkaffe 1:a advent – Häggums centerkvinnor.
Häggumsbygdens historia sträcker sig 10.000 år tillbaka och bygden är och har varit rik på fornminnen från olika epoker. När Ranstadsverket byggdes godkände riksantikvarieämbetet att fornminnen inom det blivande industriområdet fick undersökas och tas bort 8. Därmed försvann hälften av samtliga fornlämningar i Häggum. Kompletterade inventering i samband med utgivande av den nya ekonomiska kartan har kompletterat bilden med några tidigare ej kända fornminnen. 2004 sker en ny inventering av fornminnen- och kulturlämningar i skogsmark vilket innebär att den torpinventering som Hembygdsföreningen gjort och dokumenterat bl.a. i olika vandringsleder i framtiden kommer att återfinnas i ett nationellt register. Hembygdsföreningen försöker levandegöra vårt kulturarv och det står till förfogande dels i vårt arkiv som finns i Ranstadsverkets arkivlokaler dels på vår hemsida 9.
Av kulturhistoriskt intresse är också att bygatan i sin sträckning före laga skiftet 1855 är intakt i sin sträckning genom byn. Fem gårdar ligger där kvar på sin ursprungliga plats. På Häggums tå har den sista av socknens ryggåsstugor ”Emmes stûva” bevarats genom Hembygds-föreningens försorg.
Slutord
Thure Ljunggren beklagar i sockenbeskrivning sockenborna och betecknar ”deras tröghet att gå från fädernas bruk även uti saker av vilka de se den påtagligaste nytta” som osed. Läget är i dag ett helt annat all tillgänglig modern teknik används både i näringsverksamhet och i hem, vissa kan tycka att det går för fort även i nutid men så har det säkert varit under alla dessa 210 år.
Som osed betraktar han också sockenbornas ”ärvda hat till Adel och Herrar, dem de i allmänhet kalla Knappa Karlar”. Något av detta finns nog djupt rotat i bygden. Inför den samlade kompetens som Häggumsborna i dag besitter har både exploatörer och andra som velat påverka vår bygd fått erfara hur starkt försvaret är för vår bygd och de värden denna står för.
Med denna sockenbeskrivning vill Hembygdsföreningen knyta ihop historien såsom vi har den dokumenterad i en period på över 200 år. Vi hoppas därmed bidra till kunskap om den rika historien i vår bygd och om villkoren för dem som där levt och verkat.
1
Skövde naturguide, Skövde kommun 2003.
2
Fotoprojekt 2000, Häggums hembygdsförening.
3
Statiska Centralbyrån, SCB.
4
Preliminärt taxeringsutfall 6.10.2004 med 99,3 % av deklarationerna godkända, Skatteverket.
5
Utdrag ur Lantbruksregistret 1999 för Häggums församling, Jordbruksverket.
6
Uppgifter från Ranstad Industricentrum 3.10.2004.
7
Tidtabell 13 juni 2004 – 11 juni 2005, Västtrafik.
8
Rapporter över den kulturhistoriska undersökningen i Häggums socken, Västergötland. 1959:I-V 1960.I-III, Riksantikvarieämbetet.
Häggums socken har betydligt ändrat karaktär. Från att ha varit en renodlad jordbruksbygd har den kommit att domineras av Atomverkets anläggning även om många gårdar finns kvar runt Ranstadsverket. Men det är inte bara dess tillkomst som har orsakat förändringen. Folkmängden har minskat kraftigt. Från att omkring 1920 ha varit cirka 425 – 450 personer är det numera runt 220. För den som känner den gamla socknen och vill göra sig omaket att leta, är det inte någon större svårighet att hitta minst ett femtiotal gamla husgrunder, där många människor levat och fött upp stora kullar barn, vilka tidigt fick ge sej ut i tjänst hos andra för att klara livhanken.
Även på andra områden har förändringar skett. Fram till 1 maj 1922 var Häggum eget pastorat, då Sjogerstad Rådene och Häggum slogs samman till ett pastorat följt av ännu en då Norra Kyrketorp bildades tillsammans med Hagelberg. Det fanns fram till 1951 en poststation i byn och dessutom två affärer fram till slutet av 1960-talet. Båda har nu upphört. Socknens båda skolor har stängts och barnen skjutsas åt andra håll.
Atomverket har satt sin prägel på byn. Även om satsningen var ett missgrepp så förde det dock det goda med sej att socknen fick en ny fin väg åt Skövdehållet liksom den 1928 –29 byggda vägen till Stenstorp fick en ny mera rak sträckning. vilket förkortade resvägen en hel del.
Att Häggum sedan länge haft en bofast befolkning visas av att en hel del fornfynd gjordes vid de arkeologiska utgrävningarna för AB Atomenergis räkning vid verkets uppförande- Det finns även annat som talar därom.
I Åslagårdens beteshage höll sommaren 1960 Valle härads turistförening sommarmöte och ur Skaraborgs läns Tidning citeras: ”På denna mark fanns cirka 2.500 år före Kristus 1) Sveriges första tamboskap och här har odlats i terrasser, vilka har anlagts för att underlätta odlingen för några tusen år sedan, resterna äro mycket tydliga och rand efter rand kunde iakttagas på sluttningen. Härtill kommer att trakten är kanske en av Sveriges vackraste”.
Det sista påståendet får stå för tidningens räkning. Kanske var där vackert, fast vi som gått där i vår dagliga gärning nog inte sett det med samma rosafärgade glasögon som en tillfällig turist. Dessa vallar var också föremål för hembygdsforskaren Hugo Skölds och Natanel Wihlsons intresse.
Forsätter man vägen förbi Åslagårdarna och Tovatorp genom Tjuvadalen kommer man så småningom till vägen mellan Falköping och Varnhem. Namnet Tjuvadalen påstås komma av att den i forna tider var ett tillhåll för tjuvar och stigmän, som velat hålla sig undan. Att så varit fallet låter inte otroligt, då den ligger i en mörk skog insprängd mellan Tovaberget och Brunnhemsberget.
På Brunnhemsberget ligger det branta stup, som fått namnet Nycklafallet. För att förklara detta namn får vi ta till en gammal bortglömd sägen och kanske även fantasin.
I detta berg bodde för mycket länge sedan en jätte, namnet vet jag inte, men vi kan kalla honom Finn. Som de flesta jättar hade Finn samlat stora skatter som han gömde, dels i det lilla Himmelsberget vid Varnhem, dels i Brunnhemsberget. Som en ordentlig jätte skaffade han sig lås och låste in sina skatter omsorgsfullt. Den stora nyckeln bar han med sej hängande i en rem runt midjan.
Åren gick och hustrun dog. Barn hade de inga och Finn blev ensam. Han kände sej gammal och trött, när han gick där och vaktade på sina skatter. Han förstod att livet var nära sitt slut, ty inte ens en jätte undgår döden. Tanken kom om vem som skulle få allt det han hade i sina gömmor. Släktingarna umgicks han inte med. De hade aldrig brytt sej om honom, och de flesta var långt borta många, många mil. Han funderade och funderade, och så helt plötsligt kom en underlig tanke i hans gamla, trötta huvud. Tänk om folket häromkring skulle ta hand om hans skatter! De hade varit snälla och hyggliga mot honom. Säkert skulle de bli glada och tacksamma.
Men hur skulle det gå till? Han kunde ju inte gå till någon och lämna nyckeln, då skulle de bara bli rädda och springa sin kos. Inte kunde han rista runor och tala om var den fanns. Men så gick det upp en ljus ide: Om han hängde upp nyckeln, som var stor och lätt att upptäcka, i en tall vid bergväggen så borde någon se den och förstå vad han ville.
Så blev det och om nu ingen har hittat nyckeln, så är det ju inte Finns fel. Det är bara att leta, ty nyckeln hänger säkert kvar i tallen än i dag. Och då Finn för länge sedan gått att möta sina fäder, så kan du inget få veta av honom. Det är bara att leta, ty Finn har inte tagit nyckeln med sej, det kan du vara säker på.
Människor jag minns
”Det var ett riktigt original” – det uttrycket fälls ibland om människor som avviker från mängden, som inte är precis som alla andra. Är det att vara ett original, att våga vara sej själv och att ha en egen stil, då anser jag att det finns alltför många kopior och nickegubbar och allt för få original.
Många av dessa gamla som jag minns från Häggum var något av levnadskonstnärer, som drog sej fram nödtorftigt. När man tänker på hur mycket folk som bodde i socknen, frågar man sej med rätta, hur de kunde klara livhanken och vad de levde av.
I skogen ovanför Boslycke fanns förr många små ställen 2) på vilka nödtorftigt föddes upp en ko eller två. Man förstår att fattigdomen måste ha varit stor, men ändå verkade människorna nöjda med sin lott, långt mer än vad vi nutida människor är, som har mat och prylar i överflöd. Stugorna var nästan allesammans borta, när jag kom till Häggum 1916. Jag vill ur minnet försöka mana fram bilden av de ställen som då fanns kvar och av deras ägare. Vid den skogsväg som går från gamla landsvägen upp på Billingen lär förr ha legat fyra soldattorp, av vilka jag minns tre. De är nu sammanlagda till ett. Här bodde furiren Henrik Ehn, som ofta var hos oss på dagsverken. Det var en glad och skojfrisk person, varför jag gärna ville ha igång honom att leka och skämta. Då kom alltid frågan: ”Ska du bli min måg, eller hur ska du ha’t?”
Han hade nämligen en tös, som var jämnårig med mej. Granne med honom bodde soldat Vilhelm Roth med sin stora familj. Längre upp i skogen stod en ensam tom stuga. På ett annat ställe hade stugan brunnit ned, och där fanns ladugården stående kvar. Ägaren bodde då i en stuga under Prästgården.
Längre ner mot byn minns jag en annan liten stuga som stod tom, ”Våtes” kallad, och ännu längre ned fanns förr två stugor, varav den ena är kvar – detta vid gamla Bolumsvägen.
I den stuga som är borta bodde Lotta. Dit fick jag ibland gå som barn med slaktmat och någon brödkaka. Jag minns hur hon då tog fram några hårda brödbitar ur en byrålåda, slog ihop dem och sa: ”Här ser du hurdant jag får äta.” Jag misstänkte starkt att de låg där jämt för detta ändamål.
Granne med henne, men yngre, var Emma i Sandtäkten, som hon alltid kallades. Hon saknades sällan på mötena i missionshuset, där hon gärna lät sin röst höras för att vittna. Men ibland blev hon lite långrandig, och då försökte man få henne att sluta genom att ta upp en sång, vilket inte alltid lyckades.
Längre bort, i riktning mot Atomverket, bodde gubben Käll. Han var. som jag minns änkeman, smutsig och ovårdad. Han hade ett litet lantbruk med kor och en gammal svart häst, som han åkte efter. Vid sidan om åket sprang hunden Pilo. Käll verkade lite hård, men även han kanske kunde ha varit annorlunda, om han mött mer värme och medkänsla här i livet.
Man förstår att livet for hårt fram med folk, och att många sökte sej ut i världen för att finna lyckan på annat håll. Så omtalas en fattig familj i socknen var dess stuga låg vet jag inte bestämt, men de erhöll resebidrag av Häggums kommun för utresa till det stora landet i väster. Tydligen blev drömmen om guld inte vad de hoppats, ty efter ett drygt år skrev de hem och bad om pengar till återresan. Deras bön avslogs. de var inte välkomna hem.
Annat kan berättas. I en liten stuga vid Sandtäkten bodde en skräddare med ganska stor familj. Två söner blev präster och antog namnet Sandelius. Om de fick hjälp av utomstående för sina studier vet jag inte. Studiebidrag var ett okänt begrepp på den tiden.
Kolisalotta
Långt in på berget innanför Söakullen bodde ensam i en stuga Lotta Häggren 3) kallad ”Kolisalotta”. Den som mötte Lotta och inte kände henne kunde nog tro, att det var skogsrået själv som kom. Illa var hon klädd, för det mesta med ett säckliknande skynke om höfterna. Dessutom var hon liten och krokig, smutsig och vildvuxen. Hon halvsprang för det mesta, när hon skulle nedåt bygden. Dit gick hon ofta. När man var på åkrarna och arbetade, hände det ibland att Lotta dök upp bakom stenmuren och ville ha en pratstund.
Ännu längre in på Billingen bodde Karl Billberg, jägare, visdiktare och levnadsfilosof. Han sjöng gärna sina egna visor för dem som ville lyssna, men de var nog lite grovkorniga. Det var knappast några söndagsskolesånger. Han var rund och frodig, gladlynt och snäll, höll sig tämligen ren men fick under sina senare år svårt att förflytta sej. I likhet med de flesta ensamma äldre blev han omhändertagen för vård, men likt dem som ryckts loss från sin gamla miljö och planterats i en ny, kunde han inte anpassa sej utan avled snart.
På det lilla stället Halleberg bodde makarna Emma och Gustav Larsson med sonen Oskar 4). Gustav hade väldigt svårt att dra jämt med Billberg, som han beskylIde för att stjäla både hö och foder och allt annat som han kunde behöva. Misstanken var nog helt ogrundad, men för att ge Billberg en minnesbeta gillrades en fälla upp i höladan på Halleberg. Det var en lie som monterades upp så att Billberg skulle skära sej på den. Det bar sig dock inte bättre än att Gustav glömde bort fällan, och det blev till slut han själv som skar sig på den. Den som gräver en grop åt andra faller själv däri, heter det ju.
Gustavs, son Oskar bodde kvar på stället efter föräldrarnas död. Han var en skicklig korgmakare och hans alster var välgjorda och därför eftersökta av folk vida ifrån. Han band även kvastar, men klagade jämt över att det var så svårt att få tag i riktigt kvastris.
I gården Tollestorp bodde även en ensam man, Otto Timberg. Hans stora intresse var ett par hästar, som han vårdade ömt. Felet var bara att de fick stå inne i stallet sommar som vinter, varför de knappt kunde röra sej när de äntligen kom ut.
I en stuga på Längeberget bodde två systrar, Matilda och Johanna, ”Bergarstösera” kallade. Det var ett par rara små gummor som alltid hade det fint och pyntat i sin stuga. De tog beställningar på handstickade strumpor och vantar. På den tiden användes yllestrumpor av såväl yngre som äldre. Bönderna hade får och därmed ull. Så fick systrarna arbete även med att karda och spinna. Hur många par strumpor de stickade vet jag inte, de voro icke få.
”Bergatösera” var uppväxta i en stuga på berget men då de blev gamla var stugan fallfärdig. På initiativ av Gustav Svensson i Boslycke hjälptes bönderna åt att skänka timmer och bygga en ny stuga på Prästgårdens mark. Också en form av socialvård.
En systerson till dem var Gideon i Åslagården. Han bodde ensam i sin stuga ända till han förolyckades genom att bränder rasade ut ur spisen och rök förgiftade honom. Med åren blev han något av en enstöring. Även han hade fått bidrag och hjälp med att bygga en ny stuga. Trots att den gamla var fallfärdig dröjde det länge innan han kunde förmås att flytta in i den nya. Hans grannar och vänner köpte en del möbler och uppvaktade honom med. om det var en högtidsdag eller vid inflyttningen minns jag inte alltnog vägrade han att ta emot dem. Minnet sviker, ifall han gjorde det senare.
Väses Emma och andra jag mött
En gammal tant, som jag också minns, var Emma Jonsdotter, kallad ”Väses-Emma”. Det var en glad och pigg gumma, som för det mesta var på sprudlande humör. Ofta fick hon rycka in som hjälp i köket vid bröllop begravningar och större festligheter. De förekom betydligt oftare förr i tiden än idag. Anna Knopp var en annan sådan ”kalas människa”. Till henne gick man med skjortor och kragar, som skulle stärkas och strykas. Hon var även vida känd som en duktig bakerska, särskilt hennes smörbakelser var berömda. Hon blev därför ofta anlitad att baka till sådana festligheter.
I Häggum fanns också yrkesmän som skräddare Rik och smedmästare Ståhl. Genom sina yrken stod de väl högre på rangskalan än de förutnämnda. Rik var ensamstående, och trots att han var skräddare var inte kundkretsen så stor. Han var lite av filosof och tänkare och läste nog även en hel del. ”Jag heter Rik”, sa han en gång åt mig, ”men jag är inte rik.”
Foto Hugo NilssonAugust Riks hus ur en annan vinkel
Smedmästare Alfred Ståhl var en mycket skicklig yrkesman, som verkligen kunde konsten att få fason på sina arbeten. Han var mycket anlitad. På den tiden var bysmeden oumbärlig. Numer är yrket så gott som utdött. Ståhls haka pryddes av ett välansat skägg. Blev han tillfrågad om något, tog han ett tag i skägget, dröjde lite med svaret och så kom något av ett orakelsvar. Han var lite av en filur, och kunde han skoja med någon gjorde han det gärna.
Utöver dessa vill jag också i denna lilla återblick ta med några av Häggums sockens förtroendemän som jag minns dem. Jag börjar med kommunalordförande Alfred Dahlberg, inte för hans insatser för socknen, utan från mina barndomsminnen. Det inträffade att man någon gång hade fått följa med på en stadsresa till Skövde. Då kunde det hända att man hade turen att träffa Dahlberg i stan.
”Kom med nu, så går vi till Julihns”, brukade han säga till far och detta skedde faktiskt flera gånger, det blev kaffe och kakor Det var en riktig fest och man tyckte sig ha haft en enastående tur som fick följa med till staden just den gången.
Efter Dahlberg blev Natanel Vihlsson ordförande, en rund och jovialisk man, som kunde lägga sina ord väl, men så övervägde han också noga vad han ville säga. Han var den förste som köpte bil i Häggum.
”Man ska väl ha något roligt medan man lever”, sa han, med full rätt. En annan ledande personlighet var Karl Johansson, kommunalman och lantbrukaren tidigare auktionsförrättare och senare poststationsföreståndare. Han var också en av de ledande i missionsförsamlingen. Hans plats stod sällan tom i missionshuset. Det var en hjälpsam man, pigg både i tanke och handling godhjärtad och med en humoristisk glimt i ögonvrån.
Som pojke blev jag vid jultiden sänd till Lars Johan Svensson i Källegården att betala inköpen vid sommarens missionsauktion, han var nämligen kassör Jag minns honom som en gammal snäll farbror med vitt skägg, som talade till mig om julens betydelse, och varför Jesusbarnet föddes hit till jorden. Han tillhörde väl egentligen en äldre generation.
Många fler av de äldre Häggumsborna minns jag och skulle vilja nämna, men det får räcka med dessa.
Jag vill dock inte avsluta min artikel utan att söka ge en liten bild av min fosterfar Arvid Svensson i Boslycke. Han var inte den som önskade eller åtog sig kommunala uppdrag, han sökte aldrig dominera, men sa ändå gärna sin mening om det gällde. Det var en driftig jordbrukare, noggrann i arbetet och som fordrade ovillkorlig lydnad. Men han var också omutligt rättvis, ärlig och hjälpsam. Han var glad och humoristisk och tyckte om att skämta. Den som ville sköta sig hjälpte han gärna om så behövdes. En fin människa som gick sin väg fram utan stora later.
Med dessa små glimtar har jag velat ge min syn på Häggum och Häggumsborna. Jag trivdes där och har många vackra minnen därifrån. Om några felaktigheter har insmugit sig, ber jag om överseende därmed, samtidigt som jag innerligt hoppas att det jag skrivit ej sårar eller förargar, ty det har inte varit meningen med min artikel.
Fotnoter: (Bo Olsbo anm. Som dåvarande redaktör för Billingsbygden)
1)
Åkrarna har senare daterats av kulturgeografer till vad man kan förmoda, medeltiden och dess expansion av jordbrukmarken.
2)
Torpställena har märkts ut av Häggum Hembygdsförening
3)
Se även Billingsbygden 1988.
4)
Denne levde in i vår tid. känd som Oskar på Halleberg.
Häggum – en bygd i förvandling är skriven av Hugo Nilsson 1908-1998. Hugo kom som framgår av hans egen artikel som fosterbarn till St. Boslycke som han senare kom att bruka som arrendator. Därefter köpte familjen Åslagården och brukade den till Ranstadsverkets etablering i början av 1960-talet. Denna artikel har varit publicerad i Billingsbygden 1995. Publiceras med tillstånd av Gunnel Larsson (f. Nilsson). Publicering på hemsidan enligt överenskommelse med Gunnel den 5 juni 2003 kl. 12.05, vid hennes besök på Häggums kyrkogård.
Några anteckningar och data om personer som bebott säterierna i Häggum.
Anteckningarna äro utdrag ur en artikelserie om adelsmän som bebodde säterierna i trakten av Skövde införd i Skaraborgs läns Annonsblad år 1949.
I Häggum på Billingens sluttning mot söder låg förr i värden de tre säterierna i socknen. Gårdarna finnes ju kvar än fast de mist sin forna värdighet som sätesgårdar. Det är Bosgården Bränneberg och Bjärsgården. Angående Bosgården har den ursprungligen varit två säterier om ett halvt mantal vardera men de har sedermera blivit sammanslagna, då det kanske varit en ägare till båda. För övrigt förtäljer en gammal sägen att alla gårdar med namnet Bosgården skulle ägts och fått sina namn av den förnäme och rike riddaren Bo Jonsson Grip vilken under sina många resor i landet, alltid kunde taga in och således ligga under eget tak å sina egna gårdar.
Först skall vi försöka följa ägarna till säteriet Bränneberg.
Före år 1647 tycks säteriet ha ägts av Harald Stake, som föddes på Hönsäter l598 och som dog 1677 och fick sin sista Viloplats i Österplana kyrka. Denne Harald Stake var med i Gustav II Adolfs krig. Särskilt omnämns han stora insatser i hemprovinsen Västergötlands försvar mot danskarna. Han var Överste samt blev landshövding i Skaraborgs län. Dessutom blev han som det heter för sitt mannamod och sin visade trohet mot fäderneslandet, upphöjd. till rikets högsta värdighet eller riksråd, samt belönad med friherrligt namn och sköldmärke. Han var gift två gånger; först med Magdalena Sparre och sedan med Karin Bje1ke. Han torde dock aldrig bebott Bränneberg.
Alltnog finns antecknat att redan 1647 såldes säteriet Bränneberg av Harald Stakes (arvingar). Det kan ju tyckas egendomligt att när Harald Stake var i livet till 1677 att hans arvingar skulle ha sålt hans gård redan 1647. Men det kan ju ligga så till att han redan då över1åtit gården till någon av sina barn eller arvingar. Emellertid sålde denne eller dessas arvingar gården till kvartermästare Johan Botvigson Gyllensting boende på Bålltorp i Sätuna socken. Om honom finns antecknat att han förutom sin officersbefattning även var lantmätare och betecknades som den förste lantmätaren i Skaraborgs län. Han adlades 1647 med ättenamnet Gyllensting. Avled 1674 och är begravd å Hornborga gamla kyrkogård.
En son och namne till honom kaptenen vid Skaraborgs regemente Johan Gyllensting tycks ha bebott säteriet, där han dog 1710. Likaså dog där hans bägge fruar Christina Maria Silfverswärd i juli 1708, och Lena Elonora Pilefelt, som överlevde sia man och dog i nov.1716.
En syster till senast nämnde Johan Gylleasting, med namnet Ingeborg avled också å Bränneberg och begravdes på Häggums kyrkogård den 15 okt.1722. Hon hade haft ett något äveatyrligt liv och varit gift med en ryttare Peter Berg från Kåkind. År 1720 finns i jordeboken antecknat, att Brännberg innehades av ryttmästare Falkengren ”å sal. Gyllenstings fågna söners vägnar”. Att fyra av dessa söner hade stupat redan för många år sedan var det tydligen ingen som då visste. Ryttmästare Falkengren, som för deras räkning förvaltade gården var en kusin till dem. Den femte och yngste av bröderna löjtnant Gustav Gyllensting, född 1685 hade verkligen överlevt Poltava. Han hade tagits till fånga där och kom hem efter fredsslutet. Man finner honom då åter på fädernegården Bränneberg tillsammans med sin maka Annika Björnberg som han förenades med ett par år efter sin hemkomst. De båda blev tydligen mycket uppskattade Häggumsbor. Deras namn förekommer ofta i kyrkoböckerna då de tjänstgör som dopvittnen i socknen, inte blott i herremanshemmen utan också i bondgårdarna. Vid ett par tillfällen förekommer också gåvor av löjtnant Gyllensting antecknade, exempelvis två donationer till kyrkan strax efter hans hemkomst och en donation till de fattiga.
Löjtnant Gustav Gyllenstig tog avsked från Skaraborgs regemente 1723, året innan han gifte sig. Han tycks ha varit en välsituerad man, som gärna utvidgade sina ägor. Av kapten Stierngranat köpte han Brännebacken. 1727 köpte han tillsammans med sin mors kusin Gustav Silfverswärd Åslagården. Både Gustav Gyllensting och hans maka avgår med döden 1738 med endast 10 dagars mellanrum,
Enligt Asta Schumachers anteckningar: Annika 58 år Gustav 55 år. De begravdes uti sin grav på Häggums kyrkogård 29 april 1738. De var barnlösa och med dem är Brännebergs samband med Gyllenstingarna slut.
”Enligt kyrkoherde Noreus anteckningar skall en löjtnant Greve af Gyllensting från Bosgården vara jordfäst på Häggums kyrkogård den 20 april 1739. Denne kan möjligen vara den Gustav Gyllensting, som var ägare till Bränneberg, och det kan tänkas att han för sina insatser i Karl XII krig tilldelats grevevärdigheten och då fått Bosgården i förläning.
När man hört och läst om Poltava så kanske man frestas tycka att det ligger så långt bort i tiden och geografin att våra bygder ej alls skulle ha något med denna tragedi att göra. Så är det dock icke. Från våra bygeder var det säkerligen många som var med där. Man ser nämligen att endast från en gård. i Häggum, Bränneberg var det ej minare än fem .bröder som voro med. Det säger också en hel del om hur dåligt underrättelseväsendet fungerade, dä ännu 1720 ej hemorten blivit underrättad om att fyra bröder stupat vid Poltava 1709, således 11 år tidigare. Och det är ingalunda säkert att dessa stupat just vid det stora slaget. De hade ju kunnat avlidit av strapatserna långt därförinnan. Det var ju så att en stor del av hären förgicks av köld och hunger eller under de ständiga skärmystlingarna med fienden. Det var ju också fruktansvärt med denna köld som rådde vintern 1708 – 1709 och som ingalunda var minst på de ukrainska vidderna. Armen var ju också uruselt klädd och rustad och just intet av sändningarna från hemorten hade möjlighet att nå hären på grund av dåligt etappvägen genom fiendeland. Oerhörda voro de lidande som de svenska trupperna finge utstå.
De som blevo sjuka eller sårade kunde icke medföras, utan måste helt enkelt kvarlämnas för att förgås av köld eller också blevo de mördade av de ständigt kringsvärmande ryssarna. Med slaget vid Poltava den 28 juni 1709 då de omkring 18.000 illa medfarna svenskarna mötte 40.000 ryssar vartill kom avsevärda styrkor kosacker, samt besättningen på fästningen ändades Sveriges stormaktstid.
När man läser om dessa tilldragelser och förhållanden som rådde både vid armen och i hemorten under denna tid får man en inblick i de fruktansvärda öden och lidande som övergått vårt fädernesland
Under en lång följd av år innehades Bränneberg av prostinnan Margareta Rhodin änka efter prosten Erik Siberg i Skövde. I 1740 års jordebok står magister (motsvarande vår tids doktorsgrad.) Siberg antecknad som ägare. Han dog redan l746, 58 år gammal. Ännu i 1780 års jordebok står änkeprostinnan som ägare. Hon dog l783 i en ålder i av 93 år. Om magister Erik Siberg finns antecknat att han 1711 prästvigdes till pastorsadjunkt i Linköping. Där gjorde han sig känd för utmärkta predikogåvor, varför han av biskopen kallades till komminister i Skara. Kort därefter blev han adjunkt i S:ta Katarina i Stockholm. Under sin stockholmstid tjänstgjorde han som notarie i Hov- , konsistorium och blev Kunglig hovprädikant 1719. Med de mäst hedrande lovord av Hovkonsistorium anmäldes han till Skövde pastorat som han fick kunglig fullmakt på 1721. Efter en avskedspredikan inför Kungliga hovet flyttade han till Skövde i maj 1722. Här installerades han av sin gamle gynnare biskop Jesper Svedberg. Redan samma år blev han prost över sin församling. Hans förmåga och popularitet förde honom också till riksdagsmannaskap 1730.
Efter änkeprostinnans död. ägdes gården 1785 av hovrättskommissarien Erik Elfman. Det kan i förbigående nämnas att den numera icke brukliga titeln hovrättskommisarie förr ofta gavs som en hedersbevisning åt särskilt förtjänta länsmän. Tio år senare under samme ägare togs säterifriheten bort och gården b1ev Skattelagd i vanlig ordning.
Ett stycke in på 1800-talet ägdes Bränneberg enligt en lantmäterikarta av år 1831 – av ”magistern höglärde herr Lindskog”
Har det varit jämförelsevis lätt att ur tillgängliga papper få fram en sammanhängande ägareförteckning för Bränneberg, så ställer det sig betydligt svårare att få en sådan förteckning över Bjärsgården och Bosgården. Dels saknas uppgift om en del av ägarna, som enligt tradition skulle ägt dessa gårdar och dels är släkterna där så sammanblandade, så det är svårt att i vissa fall avgöra ägareförhållandena.
Den äldste Gyllensting som omtalas i samband med ägare till Bränneberg hade tydligen stora förläningar i Häggums socken då hans namn ofta förekommer i dess jordeböcker. Biersgärden (som nammet då skrevs) är i 1710 års jordeböcker påförd Botvid Gyllenstings arvingar och såldes tydligen av hans änkefru Catharina Lillie af Aspenäs, ty 1720 tillhör gården enligt jordeboken kapten Olof Stierngranat. Denne var född 1661 och var kapten vid artilleriet på amiralitets flottan i Göteborg. Han var i sitt andra äktenskap gift med Margareta Hierta, som dog som änka på Bjärsgården 1737 ( enligt en annan uppgift anges dödsåret till 1743).
Olof Stierngranats son, skeppskaptenen Jonas Stierngranat var gift med en brordotter till Botvig Gyllenstings fru,Magdalena Eleonora af. Aspenäs. Hennes syster Anna Catharina dog 1731 på Essgärde i Husaby och hon var gift med Kornetten Lars Palmström, vilken sistnämnde hade en systerdotter gift på Bosgården i Häggum med löjtnat Bengt Udd. 1750 tillhör Bjårsgården överstelöjtnant Gustav Adolf Hård, som väl aldrig bodde där för egen del då han ägde större och förnämligare gårdar. Men han hade döttrar som hade användning för den. Vid en lantmäteriförrättning 1763 företräddes dåvarande ägarinnan av säteriet Biersgård, fröken Catharina Elisabet Hård född 1714 död 1798, av frälseinspektören Abraham Rydberg, varav man kanske vågar sluta att det var denne som då skötte Bjärsgården. Dessförinnan har gården bebotts av en syster till denna fröken Hård, gift med en kusin livdrabanten Gustav Hård. Abraham Rydberg och hans hustru Birgitta Virginia Otter, är i husförhörslängden för 1763 – 1766 förd på Bjärsgården.
1766 – 1769 beboddes Bjärsgården av fänrik Jesper Swedenborg född 1736 och hans fru Cajsa Maria Frölich född 1740. Jesper Swedenborg var sonson till Skarabiskopen Jesper Svedberg och blev med tiden major vid Skaraborgs regemente.
Åren 1769 – 1776 är löjtnant Zacharias Åkerfelt bosatt å Bjärsgården. Vi finner honom därefter som ägare till Bosgården dit han kanske flyttade något tidigare ty i mars 1774 inflyttade till Bjärsgården löjtnant Johan Gustav Hård af Segerstad och hans hustru Maria Ulrika Adelheim, som åren 1775 -1776 är förda på Bjärsgården och 1779 flyttade därifrån till Stockholm.
I 1780 års jordebok står en löjtnant Mårdh som ägare till Bjärsgården.
Då förut nämnde inspektor Abraham Rydberg flyttade från Bjärsgården 1766 synes han ha efterträtts av seregant Erik Cervin, gift med Hedvig Sederholm von Sohmalenée. Denne Cervin skulle då varit arrendator eller inspektor på gården.
Säteriet Bosgården tillhörde enligt 1690 års jordebok Kaptenen vid Vestgöta-Dals regemente Johan Lindeström till Mellomberga och, Sörberga i Grevbäcks socken. Ban var två gångeer gift. Andra gången med Anna Hård af Segerstad, vilken överlevde honom och dog 1719.
Deras son löjtnant Lindeström anges i 1722 år jordebok som ägare till Bosgården. Han dog barnlös 1725. Det ser ut som om gården nu gick i arv till hans äldre bror Lennart Lindeströms dotter Anna Beata som 1724 gifte sig med adjutanten Bengt Udd. I 1721 års jordebok kallas Bosgården Bengt Udds säteri och i hans ägo förblir gården ett femtiotals år framåt i tiden.
Bosgården tillhör 1775 1öjtnant Zacharias Åkerfelt född 1723, som tjänade vid Skaraborgs regemente. Han tog avsked 1769 och tillbragte sin ålders dag på Bosgården där han dog 1803.
Här har således nämnts en del ägare till säterierna i Häggum, huvudsakligen de som ägt gårdarna under slutet av 1600-talet och under 1700-talet. Men även en del andra adliga eller personer med mer säregna namn återfinnes i Häggum, såsom; Papegoija, Drakenberg, af. Clerck, de Frese, Sringfelt, Ahlefelt, Strömsten, Strandman m.fl. namnet Ahlefelt är förknippat med ett dubbelbröllop som hölls på Bjärsgården en höstdag 1766. Det var ej bara ett dubbelbröllop, utan ett dubbelt sådant, ty det var två bröder Udd. från Bosgården som då gifte sig med var sin syster Ahlefelt från Bryne i Jårpås.
Att så många av lågadelns familjer ägt och bebott säterierna i Häggum, sammhänger med. att intill 1810 inga andra än frälsemän fingo inneha sätesgårdar.
Ursprunget till dessa gårdars tillblivelse som sätesgårdar var att Magnus Ladulås 1279 i Alsnö stadga stipulerade skattefrihet för de gårdar vars innehavare gjorde rusttjänst till häst.
Ur detta frälse utvecklades det svenska adelsståndet. Bestämmelserna för säterierna ändrade under tidernas lopp. 1562 reglerades sätesfriheten så att en vanlig frälseman fick skattefrihet för ett säteri, friherren för två, och greven för tre sätesgårdar. 1686 förbjöds anlägga några nya sätesgårdar. Och säteriernas särställning upphörde undan för undan för att först 1903 definitivt upphöra.
Anna Magdalena af Clerck var född den 22 juli 1741 och ingick den 10 maj 1761 äktenskap med brukspatronen Johan Jakob von Döbeln. Denne var född. 1734 och avled 1775. Anna Magdalena dog den 15 nov. 1805 och hegravdes i Häggum.
I Häggums kyrka finns ett bokkläde varå det clercksiska vapnet är anbringat. Kan möjligen vara en gåva av denna Anna Magdalena. Ätten Clerck är av skotsk härkomst och adlades här i Sverige .under Karl XII tid 1699. Ätten utdog i Sverige 1808.
Ovan nämnde brukspatron Johan Jakob von Döbeln var troligen bror till häradshövdingen i Gudhems härad Johan Jakob von Döbeln å St .Torpa i Segerstad, som var far till generalen Georg von Döbeln (segraren vid. Lappo, Juutas m.fl.stä11en under finska kriget Som en egendomlighet kan nämnas att en broder till häradshövdingen Johan Jakob von Döbeln synes haft samma namn: Johan Jakob. År 1766 dog Georg von Döbelns farfar, far och en bror och de begrovos på samma dag.
Den i ägareförteckningen för Bränneberg antecknade, Kapten.vid. Skaraborgs regemente Johan Gyllensting ägde enligt 1658 års reduktionsjordebok Stora Torpa.
Fänrik Jesper Swedenborg som bebodde Bjärsgården 1766 – 1769 är sedan ägare till Seltorp i Segerstad.
År 1890 fanns i Sverige 62 grevliga, 142 friherrliga och 528 adliga ätter. Från 1626 har funnits 142 grevliga, 406 friherrliga och 2.343 adliga ätter.
Angående Bjersgård i Häggum
Att en generalmajor Clerck bebott Bjersgården i slutet av 1700-talet framgår av följande utdrag ur en beskrivning över släkten Afzelius, som finnes intagen i tidniogen Västgötabygden för år 1956. Författaren skriver:
Per Afzelius var son till den förut omtalade Perh Perhsson i Hälsinggården, Sätuna. Han var född. 1751 och dog 1803. Afzelius var v. pastor i Broddetorp och blev pastor vid Skaraborgs frikorps samt följde med truppen 1789 i danska kriget. År 1791 blev han inkallad till konsistorium ”emedan han utan tillstånd predikar på Bjärsgård.i Häggum”. A. uppvisade då ordres från generalmajor Clerck så lydande: ”Som Consist. behagat påsätta oss i Häggum en viss pastor Magister Moberg vilken för, sin som jag soupponerar stora okunnighet, ej kan predika, ty det är icke ens likmätigt vår erkända och besvurna Lutherska lära och för att icke med. förargelse höra ett så olyckligt missfoster bland präster så anbefalles Hr Regementspastor P. Afzelius att predika på Bjärsgård”. Afzelius klagade att det nu var andra gången han blivit inkallad för att han predikat nog ofta. Men så länge tiden ej kan utplåna skriften: ”Gå ut i hela världen och prediker evangelium” fann han ej vari hans fel bestod. Konst. tillsade honom, att alldenstund frikorpsen redan var upplöst, så stod han ej längre under krigsbefäl.
Församlingen i sitt 150:e verksamhetsår 2003 och Missionshuset har funnits i 125 år.
Vid Hemvändardagarna den 3 augusti 2003 kommer en Jubileumshögtid i Missionshuset som fyller 125 år att vara höjdpunkten på söndagen. I ett antal artiklar kommer att redovisas olika dokument och annan information som finns i föreningens arkiv. Inledningsvis en jubileumsskrift från 1929 som är skriven i ett enda långt stycke men här uppdelat för att underlätta läsandet. Vem som hållit i pennan är okänt.
Handskriven Jubileumsskrift
Denna afvskrift 2003, ”Uppläst på 75 års jubileumsdagen den 24 juni 1929 i Häggums Missionshus, Herren vare tack och lov för allt, Halleluja.”
Jubla ock gläd dig du dotter Sion Ty se jag kommer För att taga min boning i dig säger Herren. Sarkaja 2:10. Ty så älskade Gud verlden att han utgaf sin enfödde son på det att var och en som tror på honom icke må förgås utan hafva evigt lif. Johannes 3:26.
Den Rättfärdiges Åminnelse lefver i Välsingnelse. Ordspråksbok, 10:7.
Att God Gåfva ock att Fullkomlig gåfva kommer ofvanefter ifrån ljusets Fader Så både i Lekamligt ock Andeligt afvsende Gaf Gud oss Hemmansägaren Johannes Larsson ifrån Nästeg. Wahltorp som då fluttade derifrån ock Tillträdde Säteriet Bosg. Häggum den 14 mars 1854.
Således 75 år Sedan ock då som nästan alla hans Församlingsbor i Största syndaelände befans på väg till evig död. Så i största hast Började Johannes Larsson jemte hans Broder Per Larsson Boende i Rådened, Församling hvilken förde ordet och Prädikade i J Larssons hem ock på många andra ställen i Häggum desse både Bröder arbetade outtröttligt för att få Folket Frälsta ifrån synden ock att tro på Jesus.
För att nå de Störtsa Syndanästen Så hämtade Johannes Larsson de aldra bästa Prädikanterna ifrån Jönköping. Svenning, Johansson, Per Jonsson, Per Hultman, August Pohl, Andersson, Malm, Mattsson m.f.l. Magister Oskar Ahnfält Som ofta kom resande på Droska efter egna hästar ock kusk ock var i Bosg. I åtta dagar å rad. Hästarna skulle fodras med gott foder. Oskar, han Prädikade ock spelade på sin harpa. Här kommer en Främling från Fjerran ort ock klappar på ditt Hjerta o.s.v. Hvar är du o meniska som dveljes i Gruset vad döljer du dig ibland Lustgårdens teän. Träd fram för din Herre i Ljuset så ropar den Himmelska rösten Det skar igenom. Folkmassorna till Syndanöd ock bhof af Frälsning. Fult hus evad det var i Kyrka eller andra ställen behof av Nyfödelse blef stort.
Alla Prädikanter Hämtade ock Skjutsade J. Larsson runt i socknarna ända till Sköfde, Hanlanden Ahlström, Byggmästare P. Larsson, Fabrikör Anderen, många goda Prädikningar i hans ena flygel vid Sandtorget äfven till Wersås, Hjo, Gudhem, Watunhem, Sandtorp , i Sanning ett stort arbetsfält, alt gick med Stor lust ock glädje i 13 år alla Prädikanterna hade ett godt hem hos vår Fader i Kristo J. Larsson för alt detta fick han mycket otack i början ock blef förföljd med Stenkastning intill han bostad, en gång han skjutsat en Prädikant ock var på hemväg var det en Person, som afvacktade hans kommande, Skulle Skjuta honom men han kunde ej för han såg 2 Personer i Åken. Så bekände den Mannen det för J Larsson, då han blef omvänd till Gud,
Så fick denne Nitiske ock Trogne Herrans tjenare vara med om både nöd och nåd intill år 1867. Då han blef hämtad utaf Jesus sjelf enligt Joh.E 14:3. Ja Saliga de Som hafva tvagit sina kläder i Lammets blod Uppb. 7:14. Ock Skall aftorka alla tårar af deras ögon o.s.v. uppb. 21:5.
Då såg det underligt ut för oss här i Häggum vi voro lemnade som Får utan herde, Syskon utan Fader. Men Herren som är Enkors och Faderlösas försvarare ock ser till det låga i Himlen ock på jorden Trädde fram på ett förunderligt sätt. Låt mig hafva omsorgen om mina barn ock mina Händers värk. Samtidigt framrukte 3 Stora Fiender till Herren ock ville Stänga kyrkan för Guds ords bruk, ock som vanligt sed ock lag kom den dagen då Johannes Larssons, Stärbhus lät Hålla Auktion, på deras faders efterlämnade egendom. Så när Lösöret var utropat Så skulle äfven Sätteeriet Bosg. Utropas och Säljas, då stod de omnämnda Fienderna så bittra ock tänkte köpa Fastigheten för att få Kyrkan Stängd men efter en Stunds tystnad, Herren gjorde Hedningarnas Råd om intet, han lät folkets tankar komma på skam. Ps. 33:10. Herren låter klubban falla för en på Jesus troende man Landtbrukaren Magnus Jansson, Orrleka, Fröjre som ropade in Sätteriet Bosg.
Till 2ne af Sina Älste Mågar Lars Andersson ock Johan Wiktor Johansson att tillträda som deras egna hem. Nu hade Gud vändt vår eller Guds barns sorg i Glädje då de båda Familjerna voro alla på Jesus troende ock upofrande Guds barn. Ära vare Herren Som håller ord jag skall vara med dig i Nöden o.s.v.
Kyrkan fick fortfarande Stå öppen för Lekmän ock Troende. Prästmän Pastor Palmberg, Håkan Sjögren, Pastor Sthalen m.f.l. Vår då varande ädb (ädelborne). Kyrkoherde A. Johansson var alltid vänligt Stämd till Prädikanterna Satt alltid främst ock afhörde Prädikan evad det var i Kyrkan eller i andra Ställen. Hälsa de Prädikande bröderna välkomna ock aftackade dem så kärt när de reste, intill år 1879, då Kyrkoherde A. Johansson fick hembud.
Så ser vi ock höra att det har gått väl för Guds barn i Häggum, några ord om Johannes Larssons, Sterbhus efter att hvad han rest ock givit ut till Jesu Kristi Ära ock förhärligande. Så blef det när alt blef utredt. 12 korgar öfver med styrken efter dem som ätit och bott ihans hem ock talat Guds ord. Ja då ser vi huru Herren Wälsignade Hans efterlefvande, Maka, med, 7, barn i Fortsättningen. Allt fick då Fienderna stå ok se på kort efter flyttade 2 ifrån Häggum 1 dog var då 3 som var värst. Herrens hand kan allting förvandla.
Så efter något år Köpte Lars Andersson, Korsg. I Häggum, Johan Wiktor Johansson blef då ensam ägande af Sätteriet, då tog han ock hans Lyckliga Hustru upp sin Faders Mantel ock har troget ok omsorgsfult föreståt Församlingen med goda ok rikliga tillfällen att få samlas i den ena Flygeln På Bosg, som byggdes till, SöndagsSkola ock Prädikolokal Gud tog då Per Pettersson i Lilla Boslycke till SöndagsSkollelärare i några år ok så ficka han hembud han var trogen i det lilla han gjorde vad han kunde, ock Sedan tog Per Larsson i Källeg. Upp hans arbetsstig, blef SöndagsSkollelärare ok på samma Sätt en väldig Prädikant både i Häggum ok annorstädes han bodde Stora Gåran, att draga fram synden ock Frambära den Frälsade Jesus Kristus för folket så att det blef rop än här ok der i bänkarna.
Bed för mig. Så höll denne Herrans tjenare På i tid ock tils år 1905, då Jesus gjorde Enligt Johannes Ev. 14:3, han var även Föreståndare till den lilla Guds Församling Som sammanslöt sig omkring Jesus att Fira hans döds Åminelse år 1880 och efter honom Blef Gustaf Ström Föreståndare i många år Sedan fick han fara hem i Frid.
År 1878 fick Missionsförsamlingen bygga ett Missionshus. På J. W. Johansson Gård hvilket Sedan Stått öppet för alla Guds ords förkunnare i 51 år Präster eller Lekmän. Försök har Förekommit att få in okända Prädikanter Men som J. W. Var en så gammal Herrans Tjenare ock begåfvad att säga ut sina tankar Så afslog han alt sådant intill 1928 då han fick hembud att Gå in i sin Herres Glädje enligt Mattij 25: 20-21 efter alla uppofringar med den 5 punden J. W. Fått att förvalta i 55 år.
Tillsammans med Sina båda Hustrur Som varo i Sanning ädla i Herrans tjenst han var gift 2 gånger Guds frid öfver deras hvilokamar Ära vare Herren. 1922 Så invaldes Påstföreståndare Karl Johansson i Fridhem till ordförande i Missionsförsamlingen. Så har han ock hans Hustru outrötteligt ock i alla behof af MissionsHemmets angelägenheter vari ock dro så uppofrande. Så att Prädikanterna hafva ett godt hem hos dem fortfarande. Så har då Herren hjelpt oss alt härtill. 1. Samuelsb 7:12 Esaias 46:3-4 äfven 27:2-3. Herren Jesus till ära till alt af…
Häggums reformator
I Hilmer Johansson ”Bolumssamlingen” (Västergötlands Museum) kallas Johannes Larsson för: ”Häggums reformator.” Följande finns i Hilmer Johansson anteckningar:
”Johannes Larsson.
Efter en del år som mjölnare i Fröjered lbr i Bosg., Häggum. F. 1810 28/4 i N:a Fågelås. D. 1867 24/7 i Häggum. Gift 1835 med Anna Larsdtr. F. 1810 18/11 i N:a Fågelås. D. 18
Barn : 1. Johan Viktor Johansson f. 1837 28/2. 2. Per August Johansson f. 1838 18/11. 3. Maria Charlotta Johansdtr f. 1841 1/4. 4. Anna Dorotea Johansdtr f. 1843 13/1. 5. Hilda Kristina Johansdtr f. 1849 25/2, d. ogift. 6. Klara Helena Johansdtr f. 1853 14/7. 7. Johanna Sofia Johansdtr f. 1856 8/2 i Häggum3.
Häggums reformators föräldrar voro enligt Häggums d:bok Lars Jonsson o Maria Gideonsdotter.”
Åke Josefsson, Kungslena. Åke är barnbarns barnbarn till Johannes Larsson (morfars morfar) som kom till Bosgården från Nästegården i Valtorp 14 mars 1854 och som i Häggum startade Missionsförsamlingen samma år. Nästegårds kvarn i Valtorp bär fortfarande initialerna J.L. huggna i väggen. Åke Josefsson har bl.a. skänkt en tavla på Fridhem till Häggums Hembygdsförening och i övrigt lämnat information om sina släktingar.
I Hembygdsföreningens samlingar finns ett tidningsursklipp från 1893.
”Stor Offerfäst Hålles i Häggums missionshus för Missionens bedrifvande på mörka platser, söndagen den 26 dennes kl. 5 e. m. Tvenne föredrag öfver ämnen Guds folks kröning och belöning efter mötet med Brudgummen i skyn. Sängen för kort och täcket för stacket. Sång utföres till harmonin och orgel, fria vittnesbörd af flere nyomvända från många håll. Sångkören sjunger till flere instrument. Mötet leds af Missionär N. P. Andersson. Inträde 25 öre för äldre och 10 öre för barn. Alla hjertligt välkomna.”
2-Kronan som säljs vid varje auktion i Häggums Missionshus.
”En period hölls två auktioner en Missionsauktion på sommaren som hölls på eftermiddagen och kallades ”Di gamles auktion” och en Skördefest senare på hösten. I slutet på 40-talet såldes 2-kronan vid Missionsauktionen numera säljs den om och om igen på höstens auktion och inbringade år 2000 50 kr. vid varje utrop. I ett etui med 2-kronan ligger en handskriven lapp med ungefär följande innehåll.
Denna 2 Krona är given av en fattigstugegumma i Varola till evangelist Carl Andersson från Jonköping för Häggums Missionsförening. Kronan skall varje gång säljas men ingen får behålla den.
Vid ett besök hos Bengt Kindbom söndagen den 5 december 1992 berättade Erik Wahlstrand Axtorp Varola att den fattigstugegumma som skänkt 2 Kronan till Häggums Missionshus hette Augusta Svärd. Augusta Svärd var piga hos Eriks farfar P. A. Wahlstrand som 1871 – 1902 var folkskollärare i Häggum. Detta kanske är förklaringen varför en gumma i Varola gav Häggum denna skänk.”
Häggums gamla kyrka revs 1863. Den byggdes på utmarken några hundra meter öster om byn, vars läge förmodligen stammar från perioden 600 – 800 e Kr. Det var en romansk stenkyrka med rakslutet kor och västtorn. Tornets ljudgluggar bestod av dubbla valv burna i mitten av kolonetter. Tornet, kanske senare tillbyggt, hade en patronatsingång i väster. Den murades senare igen och ersattes av ett fönster. Tornrummet behövdes som sittplats.
Kyrkans huvudingång var sydporten, som försågs med ett vapenhus av trä, möjligen föregånget av ett av sten. Den järnbeklädda dörren är troligen sakristiedörr i dagens kyrka. Dörren har ett rombiskt nyckelbeslag och en ring formad som en orm som biter sig i stjärten.
Kyrkans murar var mer än metertjocka, något överdrivet med tanke på att långhusets inre bredd var endast 6 m. Kyrkan var totalt ca 17 m lång, varav långhuset drygt 9 m. Tornet var murat till 11.5 m höjd. På ca 6 m höjd finns en inskränkning i murlivet som tyder på att överdelen tillkommit sekundärt.
Kyrkan 1861
1830 skriver kyrkoherde A P Noraeus: ”Jag saknar den källa ur hvilken jag kan hämta hvilket År hon är byggd. Säkert är det att hon är byggd i IX Secelet”. Kyrkohistorikern Fischer ville ha byggåret till 1050. Sannolikt byggdes kyrkan i första hälften av 1100-talet.
Kyrkans inre var rikt smyckat med målningar, som troligen utförts under 1400-talet. På norra väggen fanns en stor bild av bröllopet i Kana och över sydporten en målning av S:t Göran, möjligen kyrkans skyddshelgon.
Häggum med sina 21 gårdar i kyrkbyn var den största socknen i det nuvarande pastoratet. Den hade egen präst, Niclis, i början av 1300-talet. Häggum kom att tillsammans med Sjogerstad och Rådene utgöra ett pastorat. Häggum avskildes från pastoratet år 1586 då Häggum vid arvsskiftet efter hertig Magnus undantogs och fördes över till Valle härad och hertig Karls lott. Härav öknamnet ”Skams undantag”. Gamle Skam var ett öknamn på Karl IX.
Från den gamla kyrkan finns dopfunten bevarad, ett mycket vackert arbete från 1100-talet eller 1200-talets början.
Den gamla kyrkan var trång. På en inre yta av drygt 40 kvm skulle en församlig, som 1855 bestod av 700 medlemmar, samsas.
1864 invigdes den nya kyrkan. Dess nyklassisistiska interiör återställdes vid renoveringen 1998.
Berättelsen om häggumavisan är egentligen två berättelser, en om vilken verklighetsbakgrund den har, en andra om hur den gick förlorad men återfanns. Förf. morfar, Oscar Larsson, visste att berätta ganska utförligt om bakgrunden till visan – hemgång och holmgång hos Häggrens i Söakullen. Men av visan kom han bara ihåg några få verser. Han förklarade att visan varit mycket populär, men när väckelserörelsen kom på 1860-talet följd av nykterhetsrörelsen, ansåg häggumsborna det skamligt att sjunga om brännvin och annat otyg som visan berättar om. De teg ihjäl den, helt enkelt.
Viktor Andersson i Backekärr tecknade ner 18 verser av visan, men huvudsakligen de delar som handlade om Jonas Munter, varför den kallades Munteravisan. Den som letade reda på resten av visan var Hilmer Johansson i Bolum. Genom honom har 38 verser räddats och det är mer än originalvisan. Denna skulle enligt rättegångsprotokoll ha innehållit 25 verser. Hilmer Johanssons version tar också upp hela spektaklet kring Söakullen.
Hade visan då någon verklighetsbakgrund, eller var det bara en oförskämd nidvisa? Allan Johansson i Korpatorp/ Munkgården, Bolum, kom händelseförloppet på spåren. Ingen visste egentligen när allt detta skulle ha inträffat. Men när Hugo Sköld i Stenstorp berättade att hans morfar tjänat dräng hos Munter då denne stal skog på berget, gick Allan Johansson helt enkelt på husförhörslängderna och konstaterade vilka år det rörde sig om. Sedan plöjde han igenom protokollen från rättegångarna vid Valle häradsrätt de aktuella åren och skrev för hand av alltsamman. En forskarbragd i det tysta. Därmed kan det vara dags att gå över till vad protokoll och andra källor berätta.
Häggum 1852
Häggumavisans händelser utspelade sig den 7 juni 1852. Byn befann sig då i en dramatisk utvecklingsperiod. Laga skiftet skulle för gott spränga bygemenskapen ett par år senare, byn hade en bra bit över 600 invånare och var i storlek jämförbar med Skövde dåvarande stad. De flesta gårdarna låg kvar i byn. En omfattande tåbebyggelse sträckte sig på utmarken norr om kyrkan med soldattorp och backstugor. Kronoparken Billingen hade tiotalet år tidigare delats upp på enskilda skogsägare och de intagor som fanns där hade omvandlats till hemman. Sökandet efter mer jord åt fler människor hade lett till en omfattande torpbebyggelse uppe på det karga Billingen. Flera av dessa låg vid Söakullen, eller Sjöakullen, som det lika ofta kallas.
Söakullen på 1930-talet.
Här bodde på Söakullatorpet Häggrens, Jonas och Maria med sonen Anders Jonasson Häggren vilken stod som intäktsägare. Torpet var på 1/24 mantal, jorden liten och mager. Dessutom hade byborna betesrätt på berget, där Häggren stod för vallningen av deras får för att få lite extra inkomster.
Det var ur detta upprinnelsen till hela bråket skulle komma. För att tjäna något extra tog Häggren i smyg in får från andra socknar. För av detta fick han ullskatten, d. v. s. klippa fåren efter betessäsongens slut. 1851 var ett ovanligt gott betesår på berget. Men fåren åt för mycket lingon och andra bär, vilket de inte tålde utan dog. ”Sprack”, sägs det. Häggumsboma kom då på Häggrens lilla biinkomst och det blev ganska mycket väsen. Han fick delvis skulden för att så många får dött.
Två av dessa fårägare var soldaterna Skruf och Örn. Skruf var bysmed och stor med rediga nävar och svart uppsyn. De skulle 1852 komma att vara två huvudpersoner vid ”revisionen” i Söakullen. En tredje var Jonas Andersson i Skomakarhemmet, ett annat torp uppe på berget väster om Söakullen.
Jonas Andersson var född i Håkantorp 1806. Han gifte sig till både Skomakarhemmet och öknamnet Munter. eftersom hustrun var dotter till en ryttare Anders Munter vid västgötakavalleriet. Jonas Munter var en färgstark person, en fri entreprenör som gjorde pengar på vad han kunde i Billingens vildmark. Han påstods vara oäkta son till en kyrkoherde. Han instämdes för fyra stölder av skog vid tinget i Valle men kunde bara fällas för en. Han hade också lönnbränneri som en lönsam extrainkomst. Det berättas hur drängen Anders Bengtsson en gång varit och malt säd åt Munter. När han gav sig på hemväg blev han omkörd av länsman. Drängen anade oråd och lät oxen få fart på benen och tog en genväg till Skomakarhemmet. I farten tappade han mjölsäckarna. Han hann dock precis hem för att få på mäsktunnan på flaket och köra till skogs med den innan länsman kom. Länsman blev häpen när han kom och upptäckte att drängen, som åkt efter oxe hunnit dit före hans eget hästekipage. Varpå drängen lugnt förklarade att oxen fallit i sken när länsman kom dundrande förbi och rakat rätt genom skogen hem.
Munter lyckades genom svågerpolitik och diverse finter bli byfogde. Därför kunde han till den 7 juni 1852 genom byahornet och grannastämma få med sig en hel del häggumsbor till Söakullen för ”revision” av fåren som hölls i bete. Alla hörsammade dock inte kallelsen, eller fick den helt enkelt inte. Så det var en ganska liten del av byborna, enligt tingsprotokollen ett 20-tal, som på morgonen den 7 juni vandrade upp på berget.
Eric Andersson vittnade senare om hur han hade kallats av soldaterna Örn och Skruf. De hade förklarat att ”ett förbannat spektakel skulle anställas för att ta över foderkreaturen”. De förklarade också att Munters svåger Johannes Larsson i Brännebacken skulle kalla samman byborna med luren så att alla skulle vara med. Soldaterna hade med sig var sin tom fjärdingskanna. Dessa fylldes på när de passerade Munters ställe – senare förklarade de att detta skedde för att de skulle ut på manöver nästa dag.
Väl framme vid Söakullen var där fullt av folk och fler strömmade till från alla håll. Det spenderades av brännvinet ymnigt, Munter lät senare skicka efter mer – om inte kanske det hela hade avlöpt under ordnade former.
Det första som hände var att Häggren blånekade till anklagelserna. Revisionen genomfördes då. Häggumsborna avskilde sina får varpå det visade sig att anklagelsen var riktig. Gamle Jonas Häggren, hans maka och barn tog sin tillflykt till stugan. Utanför larmade hopen, det flödade av brännvin och de förorättade förvandlades till en pöbel.
Häggren vägrade öppna dörren, men ett av barnen, förskrämd av det hela, låste upp. Snart var hopen inne i stugan under buller och stoj. Under dans och vilda skrik började folkhopen skuffas, man knuffade varandra mot Häggren, som fick utstå en hel del stryk. Ludwig Bobäck, Häggumavisans författare, berättar att han själv blev knuffad mot Häggren av Örn, varvid fönsterrutorna på ena sidan slogs ut. När Häggren satte sig på andra sidan rummet, blev Bobäck på nytt knuffad mot honom, så att rutorna även på den sidan gick i kras.
Häggren knuffades ner på golvet, en i hopen höll honom fast och han bör ha fått en del stryk även om ingen ”såg” något sådant. Örn, upptänd av brännvinet, rev ner gället – en torkhuv för kött – ur taket och vräkte ner några plankor som stod vid ena väggen. Han sparkade omkull en stol där en av Häggrens små flickor satt. Hon lyckades med blödande näsa ta sig ur huset. Anders Johansson i Stora Gåran slog näven i bordet så det dånade och vrålade att Häggren var en ”förbannad sö”. De gick lös på inventarierna i stugan, t o m rappningen slogs av väggarna. Bobäck, som tycks ha varit en av de få som inte rycktes med i uppträdet, lyckades först få ut Maria Häggren. Hon hade blivit illa sparkad av Lars Pettersson i Pukabo.
När han försökte hjälpa Häggren ut, blev denne nedryckt på golvet och fick flera påkslag. Till slut lyckades han dock få ut den gamle ur stugan, där våldsverkarna fortsatte förstörelseverket.
Utanför gick det inte lugnare till. Gärdesgårdar och hägnader revs ner. De främmande foderfåren drevs ut ur lagården. De började beta på en sådd åkerlycka, men Erik i Tollestorp drev bort dem därifrån.
Då Maria Häggren kom ut på gårdsplanen, följde Lars i Pukabo efter henne. Denne, Fara-Lars, hade rykte om sig att bli en rå och vild sälle i fyllan, var född i Skövde 1806. Han hade levt ett ostyrigt liv och var bl a dömd för försnillning av kronomedel. Öknamnet var en mindre stötande omskrivning av det öknamn han hade, ett folkligt uttryck för ett s k runt ord. Detta hade han fått sedan han i ett ”glatt” gäng förevisat sin ”herr Lars” vara så stark att han kunde bära ett ankare brännvin. Han förföljde Maria Häggren över gårdsplanen och skrek: – Vill du nappa min gimra, din tjuvkäring. Maria Häggren tog sin tillflykt till fähuset, men lyckades inte slå dörren i lås. Fara-Lars följde efter in och vad som där utspelade sig exakt vet ingen. De andra i hopen höll för dörren och inifrån ladan hördes skrik och jämmer från Maria. Efter ett tag lyckades hon illa blödande ta sig dårifrån.
Uppträdet avslutades med att Jonas Häggren och Fara-Lars stod på var sin sida om en kvarvarande bit av gärdsgården och utbytte otidigheter. Lars måttade ett slag med påken mot honom, men enligt vittnena träffade det inte.
När det värsta uppträdet var över kom Johan Kindbom till platsen. Han hade inte kallats, utan var ute och letade efter en bortsprungen ko. Han träffade då Örn, Skruf, Munter och Lars Jonsson, som bjöd honom på brännvin. I stugan låg alla husgeråden nedvräkta på golvet, det låg stakar kvar och flera rutor hade krossats. Häggren och hans hustru var illa åtgångna.
Jonas Häggren blev aldrig mer den människa han en gång varit. Han blev ”krepplinge” – krympling, även om han kunde röra sig och gå stödd av två käppar så återvann han aldrig full hälsa. Maria frisknade dock till ganska snabbt. Lika illa var att Söakulltorpet var svårt vandaliserat. Syn företogs, tyvärr är protokollet inte helt läsligt, men de delar som kunnat tydas lyder som följer:
”Protokoll hållet i Söakullatorpet den 10de juni 1852 varest Häggums bymän den 7de i samma månad skötatt överfallit och slagiett Jonas Häggren och hans hustru och barn samt fördärvat åtskilliga saker i hans hus som värderades i riksdaler och skilling:
I stugan: 6 rutor samt blyet i gavelfönstret utslagne och fördärvade
1.32
I södra sidfönstret 4 st dito och blyet
-.16
Klädesstänger avbrutne
1.-
1 st bord en stol
-.16
Ett målat såvelakan(?)
1.-
Ett st lakeså med ull
-.32
En dito med svine lår
-.16
Sönderrivit övergångjett till En säng
-.8
Nedslagit rappningen i stugan och förstugan å väggarna
-.16
I kammaren fönstret sönderslagit en ruta
-.16
Sönderbrutit en dragkärra
-.24
Sönderbrutit staketet runt trädgården
1.-
Nedhävit en lakeså med kläder uti en hönekälla samt å ladugården ena gaveln fördärvad
1.16
Sönderrivit en rock som mannen hade på sig
-.9
Saman
11.28
Mannen hade även tvenne blodvitten och jemrade sig att hans kropp var fördärvad av sparkningar och var sängliggande. Hustrun hade åtskilliga blånader på benen som förmodligen skett av sparkningar och jämrade sig för hela kroppen. Sålunda synat och befunnit intygar som ovan
Lars Jonsson
Johannes Eriksson
Häradsdomare
i Söakullen”
Räfst och rättarting
Redan den 28 juni togs målet upp vid Walle härads ting i Skärv. Anders Jonasson Häggren ville återta anklagelsen, men åklagaren yrkade på att målet skulle fortsätta. Som målsägande stod även Jonas och Maria Häggren. Jonas Häggren kunde dock inte inställa sig till tinget då han fick tillbringa två månader sängliggande efter misshandeln. Trots det snabba åtalet skulle det ta två år innan hela affären hade förts till dom.
Som åtalade stod soldaterna Johan Skruf och Johan Örn, Jonas Andersson i Skomakaretorpet, Lars Pettersson i Pukabo, Sven Johansson i Källängen, Johannes Larsson i Brännebacken och Eric Johansson, Lars Larsgården. Anders Johansson i Stora Gåran blev kallad till en av de senare rättegångarna som vittne, men blev inför sittande rätt ställd under åtal för delaktighet.
Rättegången bestod första dagen i stort sett av att de åtalade instämdes för hemgång hos Häggrens. Åklagare var v. länsman J. E. Ström. Alla de åtalade nekade, varför uppskov beviljades för vittnens kallande. Till tinget den 14 december samma år inkallades Johan Levander och Jonas Jonsson i Pukabo, Anders Svensson och Anders Olofsson i Thoragården. Vittnena medgav att där varit oljud och oväsen, att Häggren fått ett slag av Lars Petterssons påk, men i övrigt gav man inte några upplysningar. Frapperande är att ingen kunde ge besked riktigt om vem som gjorde vad när det gälde själva misshandelshistorierna. Tydligen ville man tysta ner det hela.
Åklagaren begärde uppskov. Målet återupptogs den 2 april 1853. Det inleddes med att Jonas Häggren – sedan sonen velat återta anklagelserna igen – lämnade in dels en angivelse, dels krav på att själva få föra rättegången vidare. Han trodde att åklagaren ämnade lägga ner målet. Han krävde ”att våldsverkarna måtte dömas skyldiga . . . och dessutom yrkar jag ersättning för att de så illa sönderslog min gamla kropp att jag blev sängliggande under 2ne månaders tid och tror mig, gamle stackars man härefter icke mer kunna återvinna den hälsa som jag förut ägde.” Han yrkade också skadestånd på 222 riksdaler. Risken för åtalets nedläggande var dock överdriven. Som första vittne trädde Ludvig Bobäck fram, Häggumavisans författare. Han gav ett rakt och rejält vittnesmål om vad som hade hänt. Vittnet Anders Jonsson utpekade Jonas Munter som ansvarig, då det var han som anskaffade brännvinet. Johannes Pettersson hade kommit till Söakullen när det hela nästan var över och Johan Kindbom efteråt. Johannes Andersson vittnade också. På nytt blev det uppskov nu till den l0 juni 1853. Nämndemannen Eric Johansson, Jonas Olofsson i Stora Gåran och Anders Johansson i Lilla Boslycke vittnade och gav skärvor av händelseförloppet. Den som kom att ge det mest detaljerade vittnesmålet, och även om förspelet, var Erik Andersson i Tollestorp. Han skulle även till sluträttegången ge vittnesmål i form av ett skriftligt intyg, där han nyanserade sin skildring av händelserna. Hans och Bobäcks vittnesmål kom förmodligen att väga tyngst hos rätten. Vid denna rättegång instämdes Anders Johansson i Stora Gåran först som vittne, men åtalades sedan inför sittande rätt sedan namnen från Lilla Boslycke vittnat om hans delaktighet i våldet. Anders Häggblom i Prästgården hade intet att meddela.
På nytt blev det uppskov och den 30 november återupptogs rättegången. Nu vittnade Johannes Spets, boende på Häggums Tå, medan Anders Skräck i Hansagården och drängen Peter Larsson i Bjärsgården inte ville berätta något av vikt. Änkan Greta Jonsdotter i Bjärsgården och pigan Cajsa Jonsdotter i Ekeskogen vittnade om vad de hört om orsaken till folkuppbådet – att det gällde att avskilja främmande får från de insocknes.
Målet togs upp den 5 april 1854 med nya vittnen. Per Pettersson i Stora Boslycke inkallades av åklagaren och gav ytterligare detaljer. Nu kallade försvaret in Jonas Jonsson i Korsgården, samt korsförhörde åklagarens tidigare vittnen Johan Levander i Pukabo och Anders Olofsson i Toragården. De intygade dels att främmande får hittats i fähuset, dels att målsägandena varit otidiga mot de åtalade.
Målet återupptogs den 27 juni 1854 för sista gången. Nu inkom Erik Anderssons i Tollestorp skriftliga vittnesmål där han nyanserade sin berättelse. Korsförhör från försvaret av Spets och Per Pettersson tillfogade föga nytt. De åtalade hade ingen som förde deras talan, frånsett soldaterna Skruf och Örn. Vid varje rättegång medverkade ett kompanifullmäktig för att föra deras talan.
Jonas Andersson Munter inlämnade en försvarsskrift, där han påtalade att Häggrens hade tagit in utsocknes får på socknens allmänna betesmark för egen vinning. Han hävdade att när sanningen uppdagades blev målsägandena otidiga, varför bråket inte var oprovocerat. Jonas Munter nekade också till att ha medfört brännvin för att få fart på tillställningen. Han skrev att det var på grannarnas begäran han sänt efter brännvin, eftersom ”att då ett byalag sammanträder är denna dryck en oundviklig nödvändighetsvara och denna tillsläpas av den som därmed är försedd, vilken därför av byalaget erhåller ersättning.” Munter blev tillfrågad eftersom det bara var han som hade brännvin hemma, och att ingen tvingats dricka utan att det skett av egen fri vilja.
Därmed överlämnades målet. Tingsrätten fann att sedan byalaget sammankallats till revisionen, så har de efter ankomsten förtärt flera kannor brännvin och under stoj och vild dans skuffat målsägaren Jonas Häggren så att denne misshandlats, vräkt ner hägnad och skadat ladugård och lösöre.
Rätten dömde Skruf ,Örn, Munter, Lars Jonsson, Lars Pettersson, Johannes Larsson, Eric Jonsson och Anders Johansson att var för sig böta 13 riksdaler för hemgång. De dömdes också gemensamt att böta 3 riksdaler 24 skilling för tre påkslag med åkommor och tre skuffningar.
Dessutom utdömdes enskilda påföljder: Skruf fick böra 16 skilling för svordom av lättsinne och 24 skilling för okävden totalt 17 rd 32 sk. Örn för fönsterslagning tre riksdaler 16 skilling, för en skuffning 24 skilling för svordom 16 skilling och för oväsen 24 skilling – totalt 21 Riksdaler 24 Skilling. Jonas Munter för svordom 16 sk, totalt 17 rd 8 sk. Lars Pettersson för sparkande av Maria Magnusdotter Häggren 24 sk, för att gett henne blodvite i fähuset 32 sk, för påkslag mot Jonas Häggren 24 sk, för svordom 16 sk och för oväsen 24 sk. – totalt 18 rd 8 sk. Johannes Larsson och Erik Jonsson klarade sig undan med gemensamhetsboten om 16 rd och 24 sk. Sven Johansson i Källängen slapp dömas av jordisk rätt, han avled innan rättegången hade slutförts.
Det skulle bli en värre dom fälld över de dömda. De blev genom en nidvisa, Häggumavisan, utsatta för spott och spe för all sin levnad. Eller för att citera Havamal: Fränder dö, fänad dö, ett vet jag som aldrig dör – domen över död man.
HÄGGUMSVISAN eller Munteravisan
1.
En visa vill jag sjunga om hela Häggums stad, allt om det lilla gille, som stämdes där en dag. Där fanns ej mat för nån att få, men brännvin uti var vrå så att de blevo druckna, det kan I ju förstå.
2.
Helt bittida en morgon hörs grannalurens låt och byamän syns hastigt befinna sig på stråt Och under sång därefter opp emot Billingsbergets topp med bock´ta steg syns vandra en påkbeväpnad tropp.
3.
Och förr än dagen grydde till Söakullen kom varenda man från Häggum och fråga efter lom. Då Öhrn och Skruf de bistra var, de sade ”Öppna era la’r så vi få räkna efter, hur många får I har.
4.
”En räkning vi skall hålla som kallas revision” det sade fogden Munter allt med en myndig ton ”Gack, räkna socknens får ifrån, kom sen till mig och I ska fån utav de starka varor, som jag idag består.
5.
Och gumman hon gick före åt fåraladan sin Efter slängde ”Fara-Lars” så fort som själva hin Han gjorde gumma en stor men, han sparka hennes lår och ben, Med sina vinda stövlar, ty han var icke sen.
6.
När gumman var i ladan, de regeln före drog, och stod sedan där bredvid och ropade och slog. Och gumman hojtade och grät, men vad de gjorde jag ej vet det törs jag inte säga för då får jag förtret.
7.
I trägår’ n bakom skranket en brännvinskruka står dit sen de gå och supa, det mesta de förmår. Då skall I tro det blev kalas, när Munter fyllde alla glas, då kommo de kring honom som korpar kring ett as.
8.
Och tjocke Munter ropa allt med en ljuvlig ton: Här käre gossar sup, så länge I förmån!” Jag vill inte glömma nån men de som stodo bort på gårn, Kanhända att de aldrig hann få ett enda grånn.
9.
Jag kan ej mera göra än brännevin bestå och om I bara loven att Häggren sönderslå, så länge som I dansar all här brännevin ej tryta skall så vitt jag heter Munter och jag står också knall.
10.
Då roptes efter Häggren, de frågte var han var, och fingo det till svar, att han sig inlåst har. Då gingo de att knacka på, men när som ingen öppna då, så sparka de till dörren, så låset slog ifrå.
11.
Och strax där innanföre, där började en lek, och somliga de sjöngo och somliga de skrek, Där härjades vid sång och dans, förutan både vett och sans tills de fått slagit sönder allt som i huset fanns.
12.
En käcker röst där höjdes bland folket i en vrå ”Finns ej ibland er någon, som kan en sup bestå? I skall ju inte glömma nån, men vi som sitta här i vrån Vi ha på hela dagen ej fått ett enda grånn.”
13.
Och Munter stod på golvet i sina vinda sko’, Ja, där stod han och skratta liksom en ikälvd ko. Han sade: ”Gossar, skynda på för brännevin det skall I få, så vitt jag heter Munter och jag kan ock bestå!”
14.
Och när de supet och samlat mod en stund, då rykte Öhrn på Häggren, liksom en arger hund, Och uti fönstren klinga glas och Häggrens rock den revs i kras. Och detta gjorde Snål-Erik och vännen Fara-Lars.
15.
Och Häggren kom inunder och bönderna uppå De sade: ”Tjuvgubbe, nu skall du få bestå!” Och det kan ingen undra på, att gubben skulle få bestå, Han har ju hållit vallgång åt alla hofska, får.
16.
Ja, Häggren handlat orätt i hela detta år, och därför av de bönder nu vedergällning får. De slog ned bord, säng och skåp, och sökte till att göra dråp, Ja, det var ej långt borta, så som de bar sig åt.
17.
Och där var tvenne bröder som kunde ansa bi. En av dem var ”skräddare” och kunde rockar sy. Förutan både nål och tråd, och han slog ut en gryta kål. Att det var skam tillgärning, det kan I välförstå.
18.
Den andre heter Nisse, han uti Gåran bor, om sommaren han vallar ju alla Häggrens kor, som släppes att på berget gå, och han slog kull en lakeså så gjorderna de sprungo och laggarna gick å’.
19.
Men när brännvinet tog slut – det varade mot kväll – det sista som de gjorde, så hävde de ner gäll. Sen raglande de strömma ut ur Häggrens rent förstörda hus och gingo ned från berget att sova av sitt rus.
20.
Den simplaste bland männen, de togo ”skilda” får, och körde dem framför sig ned till Lars Olsgårds går’, de rikaste de glada var, att de fick va’ i skogen kvar, och sova av sig ruset, det fem utav dem var.
21.
En gnidare i Häggum som ej i visan står, han skall nu dit få komma – fastän det blir besvär, Han liker är sin gamle far, mot Sveriges lag han brutit har för han har redslat rågboss uppå en Juleda’.
22.
Jag Munter ej kan glömma, ej heller hanses hus, om honom vill jag sjunga och hurudant där ser ut, När han är klädd i full gestalt, ett skogsrå liknar han i allt till vikten är han lika med fyra tunnor salt.
23.
Tre alnar bred på ryggen, en måttalöser buk och huvud som ett svinstop – det har han utan prut. tolv tum är’n mellan ögonen, tre kvarter vid det är hans mun och svarter är’n i halsen liksom en arger hunn.
24.
Ett bränneri det har han, som rikedom har satt, och där går han och prisar varenda dag och natt. Ja, där går han i rök och im’, i sina kar han smetar lim, allt med den lilla borsten, som Göran bundit in.
25.
Och när som mågen kommer ditupp till Munters går’, då bjuds de ut till boden att ha en brännvinstår. Där få de se mängder mott, och ult, och surt, och kokt, och rått Och fårafota-knippen med mera sådant smått.
26.
Se´n skall de ut till fähus´t att se uppå hans stut, och att de äro lika det syns på deras buk. Och stuten han får dricka drank och Munter han får supa lank, Därför så bli de stiva i båd’ nacke och i mank.
27.
Om våren han planterar sju långa lökalann, om hösten skär han upp dem och saltar i en spann, och det blir vinterföda nog, för Munter och hans jämra god, och för hans båda drängar, som flitigt stjäla skog.
28.
Ja, Munters båda drängar i skogen hugga lätt och efter slänger Munter, han hackar som en spätt. Han säger: ”Gossar skynda på, för brännevin det skall I få, så vitt jag heter Munter och jag kan ock bestå!
29.
Se Munters båda drängar i skogen hugga fort, men när han kommer själver, så blir det inget gjort. För Munter har en yxeso, som väger knappt halv femte lo’, och mest är lika en picka, då kan I fälle tro.
30.
Men när som Munter gångar i Bobäcksskogen in, ses efter komma drängarna så fort som själva hin. Då säger´n: Gossar skynda på, att vi från stubben komma må, för kommer Bobäcks söner, de slå oss små som kol.
31.
Ja, Munter har stulit skog från hela Häggums by, så när som ifrån Bagga, för de har samma ty. Se, Bagga tycker Munter om, av dem han fått en rikedom, av dem han fått en gemra, som aldrig tar sig lom.
32.
Han sökte sig ett näste en gång bakom en vägg. då kom det där en gåse allt med sin vassa näbb, och bet den lilla senan av, så bara taskan hängde kvar, och därför blev han ”ledsen” när han blev detta var.
33.
Och sedan efter detta, han far ej bliva kan och därför blir han hotad av hustrun sin ibland Men när det vankas något gott , då tar hon fram sitt lökadopp, fast Munter han får inget för han har ingen snopp.
34.
Det var en gång i fordom jag rätt nu glömt utav han tjänte uti Bolum och hästar skalla av Det var när Munter gick på dans, han klippte av båd’ man och svans, uppå så många hästar, som uti Bolum fanns.
35.
Därföre fick han plikta och det gick av med sorg, men se’ n han repa mod igen och tog en bytta korv. Det var en dag, det var en kväll, därav finns ännu i hans tjäll Bredvidden gamla hästen, som hänger där i gäll.
36.
Nu slutar jag min visa med verser trettiofem, om nå’n kan dikta flera, så kom till mej med dem Och skulle det nu hända så, att visan kunde ökas på, så glöm blott inte Munter och Fara-Lars ändå.
37.
Och den som visan sjunger och något lägger till, han får ett kvarter brännvin och stopet om han vill Men den som något tar ifrå’, ja, han skall huve’t klubbas å’, och vältas över ända likt Häggrens lakeså.
38.
Och vill nu någon veta vem visan skrivit har, så är det Bobäcks söner, som ifrån Häggum var, Ja, Bobäck har söner två och Sundberg döttrar likaså, som haver blandat lår ihop i hela detta år. De hava stått uppå sin kant, och diktat både rätt och sant, Men kan nu någon ljuga, det vore dem galant.
ORDFÖRKLARINGAR:
Bock’ta, bocketa = krökta, krokiga drank = den massa som blev kvar vid brännvinsdestilleringen, användes som foder fogde = byfogde fårafotaknippen = knippen av torkade fårben fälle = väl gemra, jämra = ofruktbar tacka, här Munters hustru grånn = grand gäll = torkhuv för mat hofska = gården Hof i Bolum halv femte lo’ = hälften av ett femtedels lod ikälvd = kalvfärdig ko im = imma, ånga lakeså = laggat träkärl med mat inlagd i saltlake lank = det brännvin som framkom efter första destilleringen la’r = lador lom = brännvin mott = larver i dåligt kött picka = liten hammare, mycket spetsig redsel = såll av trä redsla = sålla samma ty’ = av samma sort (tyg) stad = här bebyggelse, bostäder stiva = styva, stela svinastop = träämbar som användes för att utfordra svinen ult = härsket yxeso = yxa utan bett
Kommentarer: Vers 38 har försetts med dubbelt slut här. Den gamle hästen var en sedan länge slaktad häst, som hängde uttorkad i gället men som inte ens Munter kunde få sig själv eller gårdsfolket att äta – hästkött var tabu. Göran med den lille borsten: Häggrens broder Göran Andersson Billbäck som livnärde sig på att binda borstar och kvastar, först torpare på Korsbacken, sedan Stenåsen.
Snål-Erik = Erik Jonsson i Lars Larsgården förärades en egen nidvisa:
Snål-Erik har en soppa, som är förgjord och snål så han får inte stoppa emellan hennes lår Och det kan ingen undra på, om Erik vill sin Bolla klå, för hon har varit later, hela detta år. Ja, Bolla i Lars Larsgården, hon liknar gamlefar, ity hon röda ögon och svarta händer har, Ja hon är rödögd som en mört, och därförs ser hon ut så pört. I rösten är hon lika med en kalkonetupp.
Nisse i Gåran går till visans historia utan identitet. Gnidaren, kallas i vissa versioner en redlig man, men kan inte identifieras. Bagga = Jonas Andersson Munters hustrus släkt. Hon var född på Baggatorp i Forsby. Munters båda drängar = Snodig, han visste att i bekymrade legala situationer ”sno sig”, fick ett talesätt efter sig sedan han en gång inte snott sig nog: – Ja, dä va en sak! Dä va en sak . . . Samt Anders Bengtsson, som körde förbi länsman med stuten. Sundbergs döttrar = döttrarna till pistolsmeden Johan Sundberg och Johanna Hök i Kvarnslätten. I verkligheten fanns det fyra döttrar! Den första tanken som slår en är frågan om det är en eller två visor som Hilmer Johansson tecknat ner. Den sönderfaller i tre ganska distinkta delar – först en som tar upp händelserna i Söakullen, sedan en som är en otroligt förnedrande smädesvisa mot Jonas Munter och så slutversarna där det kläms fram vem som har diktat verket.
I en rättegång om ärekränkning parallellt med söakullsmålet säger protokollet att visan omfattade 25 versar. Om man tar de 23 första versarna om Söakullen, samt avslutningens tre versar kommer man upp i 26.Verserna 22 och 23 har funnits med då de finns återgivna i ärekränkningsprotokollet. Det tveksamma i visan är avslutningen – sista versen finns i ett tiotal versioner. Det tycks som om olika uttolkare velat hitta poängen var och en på sitt sätt. Och den har definitivt inte skrivits av Bobäck, det kan man utgå från. Ytterligare ett tecken på att munteraavsnittet kan ha varit en separat nidvisa är att Viktor Anderssons nedteckning finns bara fem versar om Söakullen med. Viktor Andesson kallar också sin visa för Munteravisan, inte Häggumsvaisan. Det finns också en ”episk” (berättande) skillnad mellan de två delarna. Språket och berättelsen ligger på ett rent och ganska rakt berättande plan när det gäller Söakullen. I avsnittet om Munter tas skamgrepp och smädelserna hör egentligen hemma på fyllekalas. Samma gäller avslutningsverserna.
Ärekränkningsmålet
Därmed är det dags för ännu en del av legenden om Häggumavisan – ärekränkningsmålet mot ”Bobäcks söner”. Enligt vad min morfar och andra har berättat så stämdes båda sönerna inför tinget av Jonas Andersson, Munter och ”Fara-Lars” Pettersson. De låg illa till, ända tills rätten bad dem läsa upp visan.
-Vi kan inte läsa den, vi kan bara sjunga den, svarade de.
Varpå de fick sjunga – och då brast de allvarliga nämndemännen i skratt och stämde in i visan. Så sönerna frikändes.
Det vore trevligt om detta hade skett. Vi tror på myten, även om rättegångsprotokollet prosaiskt säger att en skriftlig version om 25 versar lämnades in. Vidare var det bara Ludvig Bobäck som stämdes in till tinget.
Carl Ludvig Frans Bobäck föddes i Sjogerstad den 4 oktober 1833 som son till fanjunkaren Erik Johan Bobäck och Sara Augusta Wingberg. Modern var dotter till kyrkoherde Erik Wingberg i Sjogerstad, vilket förklarar både språket i Söakullsepisoden och den litterära ådran jämväl att Ludvig var den ende närvarande som hade civilkurage och vett nog att försöka hjälpa de överfallna. Familjen bodde vid tiden för ”spektaklet” i Stora Gåran, som ligger i bergskanten nordost om Söakullen. De flyttade senare till en avstyckad del av Toragården , som döptes om till Torsborg.
Enligt Hilmer Johansson skulle det ha varit någon av Ludvigs tre bröder – han hade också elva eller tolv systrar – som satt ihop visan, men Ludvig fick ta ansvaret. Samme sagesman anser också att Ludvig haft ett, som det heter, ”gott” öga till Jonas Munter.
I vart fall instämdes han av Munter och Fara-Lars för ärekränkning den 5 mars 1853 – i lagom – tid till dess att han skulle vittna inför rätten.
Ludvig Bobäck förnekade kännedom om någon smädeskrift, han förmodade att deras avsikt med stämningen var att hindra honom från att vittna mot de två ”för deras otillbörliga uppförande hos torparen Häggren i Sjöakullen under förliden sommar”.
I rättegången förde sig Ludvig Bobäck som en ordets man. Han sade sig inte kunna svara på åtalet innan han fått reda på vad slags smädeskrift han stämts för. Munter och Fara-Lars lade då fram verserna 3, 22 och 23 skriftligen. Bobäck svarade då att han inte författat visan eller spritt den, möjligen att han sjungit den och att den inte borde betraktas som smädeskrift.
Nils Johansson i Gåran visste inte vem som skrivit visan, bara att Bobäck sjungit den. Han hade också fått några versar nedskrivna från Bobäck en morgon då han eldat åt honom, han sade sig ha fått resten av visan på byns tå utan att veta vem som gav honom den . . .
Skolläraren Hindrik Andersson hade hört Bobäck tala om visan och då uppfattat detta som att han erkände författarskapet. Anna Sundberg i Qvarnslätten hade hört Bobäck sjunga den samt lova en dräng att skriva ned så mycket han hade i minnet. Johannes Larsson, en av de åtalade i Söakullsbråket och svåger till Jonas Munter, vittnade om att han hört Bobäck erkänna författarskapet. Johannes Kindbom intygade att han icke hade sig något bekant i detta mål. Bobäcks främsta försvarslinje var dock att visan inte nämnde någon av de två vid namn – det fanns ju ingen som hette Munter eller Fara-Lars.
Rätten gick på denna linje. Kärandens goda namn och rykte fanns inte i visan. Och om Bobäck så hade bevisats om författareskapet, så saknade Kunglig Majestät ”skäl att såsom för dom kränkande åtala de meningslösa uttryck, för vilkas begagnande i en skrift, däri antydning på käranden icke annorlunda än gissningsvis igenfinnes, något ansvar efter lag icke äger rum och varder stämningspåståendet alltså ogillat”.
Ludvig Bobäck vann inte bara detta mål, han fick ett avgörande inflytande på rättegången mot våldsmännen i Söakullen då hans vittnesmål inte jävförklarades i den rättegången. Han fick också sista ordet i form av visan, för allt pekar på ”Bobäcks söner” som visans författare. Han såg hela, uppträdet och han vittnade mot våldsverkarna. Detaljerna i visan är utförligare, men i sak samstämmiga, med hans vittnesmål i Söakullsrättegången. Dessa protokoll hade Hilmer Johansson inte tillgång till. Han tecknade ner visan efter att ha fått de olika verserna från folk som kunde delar av visan.
Eftervärldens dom
Visan blev berömd. Enligt en okänd skribent i Västgöta-Correspondenten på 1880-talet kunde den ”i författarens barndom av var piga och dräng över hela Västergötland sjungas på 1840- och 50-talen”. Om än årtalen var fel, så blev det dock direkt bizarrt när författaren försöker upphöja ”söakriget” till den antika klassicismens höjder och skriver om Häggumavisan på hexameter. Under rubriken Häggumiaden, eller de häggumitiske titanernas bergserkagång på ”Söakullen” börjar detta epos så här:
Högt bland moar och fjell på Häggums ödsliga utmark hade en man – med hustru och barn – sig bosatt samt förde lugnt bland hjordar av får, ett liv likt Celadon fordom uti Arkadiens berg. Och utkomst hade han riklig utav de främmande får, han tagit på bete mot årsskatt. – – – – – Ordet han knappast sagt, förrän ”titanernas” hövding, Jonas Munter steg fram, bredaxlad, skäggig och bålstor, bister att skåda, med borstlika hår – lik cyklopen Polyphem – bärande under sin seniga arm ett ankare brännvin, under det handen krampaktigt slöt om en så kallad ”hornsveg”.
Även artikelförfattaren har med traditionen att Bobäck inte kunde läsa, blott sjunga texten. Till skillnad från andra så menar han att strax hela tingsmenigheten instämde med full hals, så där blev ett förskräckligt oväsen och domaren hade all möda att få tyst på skrikhalsarna. Författaren kan möjligen vara Fredrik Berggren, som 1897 utgav Från Vestergötlands bygder, hågkomster och kulturteckningar. Där berättas på liknande sätt.
För de för spektaklet dömda fick visan hart när olidliga konsekvenser. Munters familj, liksom efterlevande i andra led, fick lida svårt av smäleken varje gång visan stämdes upp. Speciellt när det gällde den del som här benämnts Munteravisan. Den var inte bara oförskämd och förnedrande, den var direkt falsk. Antalet barn i Skomakarehemmet motsäger både anklagelserna mot Munters mandom jämväl mot hans hustrus fruktbarhet. Hilmer Johansson, som var släkt med Jonas Munter ansåg honom som en redlig person. Han kunde inte gärna ha blivit byfogde utan att ha egenskaper som passade för den posten.
En bättre karakteristik vore kanske att säga att Munter var en färgstark person, som på långt håll från lagens långa arm uppe på Billingen huserade som det passade. I visan finns en vers om att han utsatt bolumsborna för den största nesa de kunde få genom att klippa av svans och man på deras hästar detta – var han åtalad för men friades. Han fälldes för skogsstöld i ett fall. Och historierna om hans brännvinsbränning kan inte avfärdas uppe på Billingen rådde samma förhållanden som för hill-billies eller i Skattlösa bergen. Envar följde sin egen lag. Och vem vet kanske var det grannaträtor som låg bakom hela uppträdet i Söakullen. 1850-talets landsbygd var fattig i Sverige. Några s k sociala skyddsnät fanns inte. Det gällde för envar att klara sig bäst han kunde. Vi har nog svårt att föreställa oss den fattigdom och nöd som fanns. Om Lars Petterssons smälek vet källorna inte att berätta. Han tycks ha varit ganska okänslig för sådant. Däremot berättar Hilmer Johansson att soldaterna Örn och Skruf fick lida pin på regementsmötena. Kamraterna retade dem för deras ”krigståg utom tjänsten” genom att sjunga visan. Örn tog så illa vid sig att han begärde avsked. Skruf, som även kallades Johan i Änga, tog dock saken lugnare och visade inte dåligt humör för den sakens skull. Han slapp också pikarna så småningom.
Epilog
Syndarna fick sitt straff både lagligen och i folkmun. Vad kan det då tjäna till att dra upp en ganska otäck händelse som utspelade sig för 132 år sedan?
En orsak är att författaren till denna artikel för 32 år sedan lärde känna Häggrens sista efterlevande, Lotta, som fick tillnamnet KoLise-Lotta. Vi åkte upp till henne med mjölk, bröd och mat många gånger. Under hennes sista år i livet kom hon vandrande över berget hem till oss en gång. Det andra skälet är att Häggumsvisan har blivit en myt. Många har trott att det inte har funnits någon verklighetsbakgrund bakom visan. En del har trott att den aldrig har funnits. Men legenden har visat sig ganska sann. Det finns också en andra Häggumavisa, kallad Nya Häggumsvisan diktad av Karl Billberg 1920. Den finns nertecknad. Men det kan finnas skäl till att låta ett sekel gå innan det är dags för någon lokalforskare att börja peta i den. Om det finns efterlevande till Munter, Fara-Lars och de andra i visan, så får de trösta sig med att detta hände för mycket länge sedan i ett samhälle som var annorlunda än vårt. Det visar vad för mycket rättskaffenhet kan åstadkomma i par med brännvin och hur flertalet kan bära sig åt mot fåtalet om ingen håller dem i styr. Så här var det, och så här lyder visan för dem som vill sjunga den. Kom bara ihåg att den som något tar ifrå’, ja han skall huve’ t klubbas å’ . . .
Denna artikel har varit införd i ”BILLINGSBYGDEN 1984” utgiven av Hembygdsföreningarna i Skövde kommun.
