Beskrifning öfver HÄGGUMS FÖRSAMLING Inledning och kommentarer av Harlad Hvarfner
Publicerat denInledning och kommentarer av Harlad Hvarfner till: Beskrifning öfver HÄGGUMS FÖRSAMLING
I Billings Prosteri och Walla Härad År 1794
Af Mg:r Thure Ljunggren
”Särtryck ur Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift Bd VI:2.”
”Publ. med tillstånd av Västergötlands Fornminnesförening ©”.
Genom de omfattande arbeten som AB Atomenergi har påbörjat i Häggums socken på Billingens sydöstsluttning har också traktens kulturhistoria kommit i blickpunkten. De nya industrianläggningarna berör stora delar av socknen. Uranverket har planerats i socknens sydvästra del där dalgången mellan Brunnhemsberget och Billingen utgör sockengräns mellan Brunnhem och Häggum. Gränsområdet mellan socknarna är traktens fornlämningsrikaste. Efter inventering av Billingens sluttningar har riksantikvarieämbetet beslutat, att de fornlämningar, som ligga inom uranverkets nyttjandeområde, får undersökas och borttagas. Det är ett omfattande arbete, som påbörjades 1958. Bilden av Billingeområdet under förhistorisk tid har fullständigats genom undersökningen.
Det är emellertid inte endast fornlämningarna som berörs av arbetet i Häggum. En stor del av socknens äldre odlingsmark kommer inte längre att kunna brukas. En del gårdar kommer att försvinna. Mitt i uråldring bondebygd kommer världens nyaste och framtidens viktigaste energikälla, uran, att utvinnas. Det Häggum man ser i dag, är historia i morgon. Riksantikvarieämbetet har därför även bedrivit insamling av material, som kan tjäna att belysa ortens senare kulturhistoria. I detta arbete är fotografiet ett ovärderligt hjälpmedel. Därför har bygden fotograferats såväl från marken som från luften.
Det är självfallet så att en sådan materialinsamling, som nu sker i Häggum, vid bearbetsning kan ligga till grund för en mera noggrann analys av etnologiska förhållanden. Då man därvid söker arkivalier, som kan tillåta att studiet fördjupas, utgöra givetvis de mångtagliga sockenbeskrivningarna från Västergötland ett viktigt källmaterial. Flitiga prästmän ha främst under senare delen av 1700-talet författat långt över hundratalet sådana. Enbart prosten Olof Sundholms samlingar omfatta omkring 125 stycken. Till de mera uppmärksammade av dessa sockenbeskrivningar hör prosten och jubelmagistern Thure Ljunggren, vars beskrivning över Häggum från år 1794 nu publiceras. 1
Thure Ljunggren var född den 8 april 1748 i Skövde, där hans fader var borgmästare. Efter studier i Uppsala blev han magister och återvände till landskapet 1773, där han först tjänstgjorde som lärare i Skövde och Borås. Han lät prästviga sig 1781. År 1792 blev han kyrkoherde i Häggums dåvarande pastorat, som endast omfattade Häggums socken. År 1797 flyttade han som kyrkoherde till det större grannpastoratet Sjogerstad, med vilket Häggum i början på 1900-talet skulle komma att återförenas. Från och med 1811 var han ordinarie prost över Billings kontrakt, 1824,året före sin död, blev han – en av stiftets lärdaste män – jubelmagister. Redan tidigare hade hans insatser uppmärksammats genom inval i lärda sammanslutningar. Förutom den författarverksamhet, som skall beröras i det följande, ägnade han sig åt teologiska och filologiska studier. Han är även känd som psalmdiktare.
Så långt yttre data i denne flitige prästmans liv. Det kunde vara mycket mera att tillägga. Även om hans eftermäle i herdaminnet är kortfattat, har han i andra sammanhang rönt en sentida uppskattning. I ”Gode herrar och svenske män” (1933) har Harald Schiller ägnat ej mindre än två kapitel åt Thure Ljunggrens insats. ”Skams undantag”2, ett gammalt öknamn på Häggums socken med många förklaringar, är också namnet på Schillers inledningskapitel, där han berör hur en prästman som Thure Ljunggren kunde verka inspirerande på sina kollegor, i detta fall prosten Nils Salander i Åsled. Schiller slutar med att konstatera, att Salanders ”Beskrifning öfver Åsleds församling i Skaraborgs län” kunde tryckas tio år efter författandet eller år 1811. ”Men hans gamle väns, prosten Ljunggrens med sirlig stil präntade dokument vila alltjämt orörda i K. Bibliotekets handskriftsamlingar”. Samma år (1933) lät Schiller läsaren ”Med göter genom göters rike” följa Thure Ljunggren till S:ta Helena stad, hans senast gjorda beskrivning, som tillika gällde hans födelsestad.
Det är Harald Schillers förtjänst att ha dragit fram Ljunggrens topografiska författarskap. I ”Gode herrar och svenske män” ingår ett kapitel rubricerat ”En själasörjares anteckningar”. Där refererar Schiller Thure Ljunggrens sockenbeskrivningar och uppehåller sig särskilt vid de, som behandla Slöta och Karleby socknar. De har tillkommit 1784på anmodan av Thure Ljunggrens svärfar, prosten Anders Gustaf Rhodin som var kyrkoherde i Slöta. Här sätts Thure Ljunggren in i sitt tidshistoriska sammanhang. Schiller ser i Carl von Linné en inspirerande personlighet. Men även om Thure Ljunggrens arbete röjer beundran för Linné, intaga hans botaniska intressen en underordnad roll: ”men då vår store von Linné besökt Ålleberg och däromkring botaniserat så ock många av hans in- och utländska elever, torde vara nog att åberopa hans Westgötaresa —”. Man kunde dock ha väntat att Thure Ljunggren skulle ha ådagalagt ett större botaniskt intresse i sina övriga sockenbeskrivningar över områden, som inte så ingående hade utforskats av Linné. Så är emellertid inte fallet. Det framgår med ökad klarhet för varje sockenbeskrivningen under en följd av år, att Thure Ljunggrens huvudsakliga intressen voro orienterade åt historiskt och filologiskt håll men dock förenade med ett strakt nutidsintresse.
Hos Thure Ljunggren fanns icke stort utrymme för en romantisk syn på det gamla och förgångna. Gång på gång återkommer nämligen denne för gammalt och fornt så intresserade präst till ”sockenbornas tröghet att gå ifrån fädernas bruk även uti saker av vilka de se den påtagligaste nytta”. Så fortsätter han med en reflexion född ur den franska revolutionen – aktuell då beskrivningen gjorts – om frihet, jämlikhet och broderskap och framhåller, att denna revolutionens idéfackla ”skulle väl förklarad, på dem (sockenborna) göra det livligaste intryck, helst bonden anser sig mycket vanlottad emot ståndspersonen ..”
Pehr Tham till Dagsnäs var ju samtida med Thure Ljunggren, och de uppehöllo korrespondens. Av denna skriftväxling ha fem av sex i Vitterhetsakademien förvarade brev från Thure Ljunggren till Pehr Tham publicerats redan 1879 i akademiens dåvarande meddelanden, ”Månadsblad”. De ha samtliga skrivits under åren 1792-1795. När beskrivningen över Häggum var färdig översände Thure Ljunggren den som lån till Pher Tham. Han gör detta i ett brev den 8 november 1795 med glädje, ”i synnerhet som jag därigenom får anmäla Häggum, som en vrå i landet, vilken är ganska rik på gamla monumenter. Hos Pehr Tham väckte Thure Ljunggrens insatser beundran, men han var en kritisk iakttagare, som underkastade verket granskning. Sina synpunkter skrev han ner i ”Några anmärkningar vid Häggums Socknebeskrifning”, som nu ingår Vitterhetsakademiens handskriftsamling. Pehr Tham uppehåller sig därvid huvusaklingen vid tolkningen av det pergament rörande socknens rågång, som Thure Ljunggren hade funnit. Övriga uppgifter och synpunkter äro sparsamma. Dock observerar man de båda herrarnas olika mening om torvbränningens nytta, varom mera i den följande3 sockenbeskrivningen. Pehr Tham utnyttjade sedan Thure Ljunggrens materialsamling i ”Anmärkningar till Förbättring af Ordaförrådet i vår äldsta Nordiska Historia”, skriven på Dagsnäs 1798 men tryckt först 1817 och tillägnad Johan Ihre. Där finner man också i en gravyr av E- Martin den av Thure Ljunggren avbildade ättestupan på Billingen.
Även om Thure Ljunggren beundrade Pehr Tham så undanhöll han heller inte kritik.
Till sin beskrivning över Häggum har han gjort en del tillägg under senare år. Där vänder han sig med skärpa mot Pehr Thams avsikt att flytta en runsten, den s k Korstorpastenen från kanten av den s k Skarastigen genom Häggum, till Dagsnäs och konstaterar, att ”eftervärlden torde söka Skarastigen på Dagsnäs”. Om med Thure Ljunggrens förtjänst eller ej så står Korstorpastenen alltjämt kvar på sin plats.
Thure Ljungrens kunskap om fasta fornlämningar är anmärkningsvärd för sin tid. Hans beskrivningar av fornlämningarna på Mellangärdet i Häggum äro detaljrika. Dessa fornlämningar äro i nutiden ofta mycket svåra att urskilja. Han konstaterar, att fornlämningarna ”voro väl värde av en kunnig arkeolog avritas och å karta läggas, att kunna se dem i sitt rätta sammanhang”. Drygt 150 år senare går denna Ljunggrens önskan i uppfyllelse. Just på Mellangärdet skall uranverket ligga, och där äga de arkeologiska grävningsundersökningarna nu rum.
Thure Ljunggren nöjde sig inte med vad som av en slump kom i hans väg. Han sökte både i de egna socknarna och utom dessa. Många handlingar räddades genom hans ingripande. Icke minst tänker man på den medeltida gränsbeskrivningen över Häggum, som är bevarad i avskrift genom hans ingripande och som en gång kom att betyda mycket, då socknen skulle återfå de marker, som hade lagts under kronoparken Billingen. Ett par rader i hans enda förut publicerade beskrivning, nämligen den över Skövde, är belysande för forskaren Thure Ljunggren: ”Stadens privilegier av hertig Johan in orginali, som många år saknats i stadens arkiv, har herr contr.prosten Th Ljunggren återfunnit i Göteborg och till magistraten återsänt, som dess protokoll för året 1814 lärer innehålla”.
Bland beskrivningar som Thure Ljunggren gjorde: Slöta och Karleby (1784), Häggum (1794) Sjogerstad och Rådene (1814) smt Skövde (efter 1814?) är kanske Häggum den mest intressanta. Dess värde förhöjs genom teckningar av författaren. Häggumsbeskrivningen var ”på hög-vederbörlig befallning författad” men uppvisar samma kapitelindelning som de två första. I själva verket torde man böra räkna med att svärfadern, prosten Anders Gustaf Rhodin fått en uppmaning att författa en beskrivning men överlåtit arbetet till mågen Thure Ljunggren. Ännu finns ju frågelistor bevarade, vilka legat till grund för åtskilliga av de västgötska sockenbeskrivningarna. Man torde kunna räkna med att Thure Ljunggrens samtida, prosten på Torö, Olof Sundholm (född 1752), varit en inspirerande kraft och Ljunggrens beskrivning finns också i avskrift i Sundholmska samlingen i stiftsbiblioteket i Skara. Men främste idégivare var nog Sven Wilskman, född 1716 och 1760 rektor i Skara, där han tidigare hade tjänstgjort som lektor i historia och ådagalagt ett stort intresse för Nordens antikviteter. Han blev 1772 kontraktsprost i Vadsbo och var således under hela Thure Ljunggrens gymnasietid verksam i Skara.
OBS! Thure Ljunggrens beskrivning i sin helhet, se under sockenbeskrivningar.
