Högtidstalet på nationaldagen 2007 hölls av Hälsovårdsmagister Alli Mikkolainen, Tammerfors
Publicerat denAlli Mikkolainen
Högtidstalet på nationaldagen 2007 hölls av Hälsovårdsmagister Alli Mikkolainen, Tammerfors.
Alli född Kaukonen kom den 28 september 1944 till Sverige och Backgården i Häggum som ett av de 70 000 finska barn som lämnade Finland. Världens största omflyttning av barn undan krigets fasor. I Allis fall de ryska truppernas framryckning i dåvarande finska Karelen.
För 60 år sedan den 17 juli 1947 återvände Alli till Finland för att återförenas med sin familj som då byggt upp ett nytt hem i Littoinen utanför Åbo och för att börja i skolan.
Alli har genom alla år hållit regelbunden kontakt med sin familj i Sverige. Därför är Hembygdsföreningen glad för att kunna hälsa henne välkommen att hålla högtidstalet vid firandet av Nationaldagen i Häggum.
Alli Mikkolainen är hälsovårdsmagister och har under den senare delen av sin yrkesverksamhet varit ledande överskötare vid Raumo sjukhus, vilket är administrativ chef på sjukhuset. Hon har arbetat på Åbo universitetssjukhus som sjuksköterska inom ögonsjukvård och neurologi innan han övergick till vidareutbildning och administrativa tjänster.
NATIONALDAGEN I HÄGGUM 6.6.2007,
Högtidstal av Alli Mikkolainen, Tammerfors Finland.
Ärade Häggummare, vänner och släktningar. Jag inleder med Elisabeth Erickssons dikt ”Soljusa skimrande dagar .. ” hon är från Dragsfjärd i Finland. Dikten vill säga att vi skall njuta av i dag denna härliga kväll.
Ett hjärtligt tack för inbjudan att komma hit i dag. Jag skall hälsa er alla från Finland.
Jag ville så gärna komma hit, ty i år kan vi fira att det är 60-år sedan jag reste hem till Finland efter att ha varit här tre år som krigsbarn. Jag var bara tre år då mina föräldrar i Finland skickade mig hit till Sverige bort från kriget år 1944. Jag kom till Häggum, till Backgården, till familjen Thorell. Mina två systrar kom samtidigit till Sverige som krigsbarn, de bodde i Wedum och stannade bara ett år , tvärtom som jag som stannade tre år här i Häggum. Jag flyttade tillbaks till Finland först i juli år 1947.
Det var kriget i Finland och det var svårigheter att få plats till de karelska familjer som var evakuerade från Karelen som Sovjetunion tog av oss. Karlarna var i kriget och kvinnorna skötte hem och barn och bodde evakuerade i andra delar av Finland. Sveriges myndigheter var då vänliga och räckte sin hjälpande hand till Finland och lovade ta hand om barnen från kriget. Det var över 70 000 barn som flyttades hit till Sverige under åren 1939-45.
Barnen hade bra här och kunde sedan flytta tillbaks till Finland efter kriget. Några 15 000 stannade också här och byggde sitt liv här. Jag for hem till Finland i juli för 60 år sedan.
Jag skall ta fram några minnen av tiden jag fick leva här i Häggum. Mina minnesbilder börjar först från den dagen ,jag kom till Backgården på hösten 1944. Jag har inga minnesbilder tidigare från Finland utan bara djupa känslor.
Då man frågar mig hurudan barndom jag har haft, så kommer först fram, den tiden jag var här i Sverige, fastän den är bara tre år, bara en liten bit av hela barndomstiden , men den tiden har varit så betydelsefull och viktigt tid i mitt liv.
Här var det bra för mig hos familjen Thorell, jag hade kärleksfull familj, syskon och föräldrar och morfar. De älskade mig som eget barn, kanske mera ty, jag var liten och de egna barnen var fullvuxna och tonåriga. Jag hade kusiner att leka med, samt grannbarn och jag kände mig vara godkänd i hela släkten och i hela byn Häggum.
Häggum är min barndoms miljö. Och jag minns många fina solskendagar i Backgården , fina åkrar runt gården och djur som går ner till gärdet och hästar som drar räfsmaskin. Jag fick ge namn till nya kalvar och de fick namn enligt mina Finlands systrar Pirko, Ritva och Eira. Och de namnen var länge i Thorells stambok med många nummerr till exempel Pirko 3 eller Ritva 2, de var fina kossor de.
Det var inte bara riktiga somrar då i den tiden utan det var riktiga vintrar också med mycket snö och snölekar. Jag minns att jag fick sätta risgrynsrötfat ut på trappan och jultomten kom och åt allt bort.
Jag minns plättor som mamma bakade eller mannagrynsvälling som man fick på söndags kvällar. Och speciellt var elvakaffet med många goda småkakor. Av småkakor kommer jag ihåg min första dag, då jag kom till Backgården.
Det var två främmande tanter som tog mig dit . Vi kom via fina trappor och sedan till köket, där systrar Inez och Ingrid bakade småkakor och jag fick ta direkt från plåten och de var goda de, det var festligt för lilla krigsbarnet, att få varma småkakor.
Familjen Thorell höll kontakter med Finland och min familj som jag inte alls kom ihåg. Och sedan kom tiden att jag skulle börja skolan. Då var det dags att fara tillbaks till Finland. Jag fick en fin avskedsfest med alla lekkamrater.
Jag kände att det var svårt för Mamma och Pappa att skicka mig tillbaks till de riktiga föräldrarna.
Återkomst till efterkrigs Finland var inte lätt och inte utan svårigheter. Min familj hade varit tvungen att lämna sitt hem och hela egendom i Karelen och flytta till annan del av Finland. De hade flyttat till närheten av Åbo, och lärde sig leva där i så kallad Egentliga Finland. Jag hade fem syskon som jag inte alls kände, ingen kunde tala svenska och jag kunde ingen finska. Familjen var fattig och hemmet var litet. Jag var ett underligt krigsbarn, som släktingar kom för att se och förundra.
Jag längtade hem till Sverige, till Häggum, till Mamma och Pappa. Jag var ledsen och grät och packade mina saker till kappsäck och gick ut till vägen för att gå tillbaks till Sverige. Det hände gång efter gång.
På sommaren 1950 kom jag hit för att fira semester här. Jag hade glömt svenskan men jag lärde mig det på nytt. Det var en härlig sommar igen med de svenska släktningarna och lekkamraterna.
Vi har haft goda kontakter hela tiden under de gångna årena. Då den tiden när jag kunde inte skriva på svenska så skrev familjen Thorell till oss i alla fall, men då jag lärde mig skriva så har vi hållit fast brevkontakter och nuförtiden med data och e-mail. Och det som är det bästa är att vi har besökt varandra både hit och härifrån till Finland. Alltså vi har haft fasta kontakter alla de 60 åren. Våra barn och barnbarn har varit med i de kontakter och känner sig var släktingar, och fortsätter kontakterna.
Jag lärde mig leva i Finland och samtidigt kände jag att jag var krigsbarn en underlig människa som längtade alltid dit där man inte var just nu. Jag viste inte hör jag hit eller hör jag dit. Längtan har varit alltid närvarande.
Men i alla fall, livet har gått bra och fint för mig och jag har byggt egen familj och har barn och barnbarn . Kontakter bara ökar till Sverige ty mitt barnbarn bor i Täby här i Sverige.
Kriget är bort glömt eller inte helt och hållet bortglömt men vi mår så bra i Finland och allt är bra. I dag tycker man att kanske allt är för bra och självklart för människor i Finland.
Folk kommer inte ihåg hur det var då för 60 eller 70 år sedan efter kriget. De yngsta generationer vet inte hurudant det var att lämna sitt hem och fara till främmande ställen. Man fick ofta känna sig att vara skyldig för kriget när vi karelare kom till andra delar av Finland. Och fick den lilla biten av land att bygga sitt hem och odla sin näring.
För några år sedan var min son i Kosovo som fredseskort och då han kom hem så berättade han för min mamma, sin mormor, att nu förstår han lite hurudant det har kunnit vara då under kriget. Han hade sett de Kosovobor som gått med sina saker och gråtande barn och lämnat sitt hem och blivit evakuerade.
Vi får bara be om Guds välsingnelse; att det aldrig mera skall komma krig, och att vi skall få leva i ro.
Jag får tacka än en gång till de svenska familjer som hjälpte oss finska barn då vi hade det som dåligast.
Nu hälsar jag er alla i dag som firar nationaldagen här i Häggum en riktigt fin dag i dag och hela sommaren och min och släktens varma hälsningar från Finland till er alla.
Ännu en sak ni kanske undrar var det för dräkt jag har på mig. Det är Johannes nationaldräkt. Johannes är den by i Karelen varifrån mina föräldrar kom. Jag har sytt den själv men inte vävt tyget.
Tack till er alla och tack att jag fick komma hit, har det så bra.
