I sydvästra hörnet av Skövde kommun ligger Häggums socken. Socknen är också verksamhetsområde för Häggums Hembygds- och fornminnesförening med drygt 125 medlemmar. Föreningen bildades 1954 efter att sista kommunalstämman 1952 tillsatt en kommitté som föreslog en hembygdsförening för att ta tillvara lokala intressen och bevaka bevarandefrågor. Första åtgärden var att utreda ansvaret för sockenmagasinet och förvärva den sista ryggåsstugan i socknen. ”Emmes stûva” blev därmed bevarad och ingår i föreningens hembygdsgård. 

Under i stort sett hela den tid som föreningen funnits har socknen och dess omgivning varit utsatt för ett hårt exploateringstryck i gammal kulturbygd. Vilket lett till att föreningen fått engagera sig i samhällsfrågor under 40 år. Största frågan har varit AB Atomenergis byggande Ranstadsverket för uranbrytning till det svenska kärnkraftsprogrammet. Ursprungligen också, vilket förnekats, en del av atomvapenprogrammet. Allt byggde på inhemsk uranbrytning, Marvikens reaktor med naturligt uran och tungt vatten samt en upparbetningsanläggning i Bohuslän.

Den inhemska urantillgången fanns i de svenska alunskiffrarna, en fattig förekomst med 300 gr uran per ett ton skiffer. År 1955 inleddes prospekteringen som avbröts 1960 för att året efter leda till ett riksdagsbeslut att Ranstadsverket skulle byggas. Efter en intensiv byggverksamhet i början på 60-talet då bl.a. en särskild arbetarby med bostadsbaracker och matsal anlades för att ta emot alla byggare från både svenska och internationella firmor stod verket färdigt i mitten av 60-talet med en kapacitet att producera drygt 200 ton uran per år. 

När driften skulle starta hade redan utvecklingen sprungit från den inhemska lösningen. Det blev för dyrt att exploatera denna fattiga förekomst och driften vid verket reducerades till 3/7 av full kapacitet. Brytningen upphörde 1969 därefter drevs försöksverksamhet och 1975 kom förslaget Ranstad –75 en storskalig brytning som skulle berört områden långt utöver Häggums socken och det ursprungliga dagbrottet. Skövde kommun utnyttjade sitt veto och sade nej och efter viss fortsatt verksamhet upphörde rätten att bryta skiffer 1984.

Planering av återställning eller rättare sagt åtgärder för att avsluta brytning vidtog under 1990-94. Detta blev det största naturvårdsprojektet i landet, mätt i ekonomiska termer. Större än Hornborgasjöns restaurering. Dagbrottet har blivit Tranebärssjön en källsjö som inte har någon ytlig tillrinning. Avfallstipparna har täckts för att inte fortsätta att läcka tungmetaller. Själva blickfånget i landskapet – det stora silotornet – föll den 31 okt. 1991.

Vad är Ranstadsverket i dag? En företagsby med mindre företag som nyttjar de lokaler som inte var specifika för uranbrytningen.

I denna miljö har föreningen fört sitt liv svarat på remisser, deltagit i de protester mot fortsatt exploatering som hela tiden dykt upp; kalkbrytning, pumpkraftverk, militärt skjutfält och diabasbrytning. Det har varit 50 år av stora förändringar i mångtusenårig bygd. Må de återstående fornminnena som inte försvann i de arkelogiska utgrävningarna få minna om historien. Efter att en död hand legat över bygden har människor åter fått bygga och bo, en förmån som skall gälla även för kommande generationer.

Bengt Kindbom
Artikeln har varit införd i Västgötabygden nr. 2, 2001